Labyrinten – Kate Mosse

”I juli 1209 får en sjuttonårig flicka en underlig bok i gåva av sin far. Han hävdar att boken rymmer den heliga Graalens tvåtusenåriga hemlighet. Fastän Alaïs inte lyckas tyda de främmande orden och tecknen på boksidorna, förstår hon att hennes livsuppgift blir att bevara labyrintens hemlighet och finna ett säkert gömställe för boken.

I juli 2005 hittar Alice Tanner två skelett i en bortglömd grotta i franska Pyrenéerna. Hon förundras över den labyrint som huggits in i grottväggen och inser samtidigt att hon stört friden på en helig plats. En plats som enbart borde finnas i det fördolda. På något vis har Alice blottlagt en fruktansvärd händelse i det förflutna, som samtidigt visar sig vara nyckeln till hennes egen historia.”

På ytan verkade Labyrinten bara vara ännu en Da Vinci- koden, vilket vi inte behöver i bokvärlden.

På ett sätt var den det. Den handlade sannerligen om graalen och om ett livslångt sökande, korsriddare och hemliga sällskap. Men på ett vis var den så mycket mer. Även om författaren då och då föll in i klichéer motsvarande Dan Brown i sitt esse, och även om vissa händelser var förutsägbara till det uppenbaras gräns, störde aldrig detta handlingen så mycket, bokens kvalitéer övervägde undermåligheterna.

Den berättar faktiskt en intressant historia. En historia som inte påstår sig vara sann, men som kittlar fantasin. En historia som på ett skickligt sätt vävs in i nutiden och i sig själv, övergångarna är genom hela boken perfekt avvägda, vilket inte kan vara helt lätt i en 600 sidors roman. Berättelsen är levande och faktiskt, oerhört fängslande.

Veckans kulturfyra – om den stora smällen

En Kulturfyra ska vi väl hinna med också. Idag på hög filosofisk nivå.

1. Vad vet du om Kulturrådet?
En statlig myndighet med ansvar för den statliga kulturpolitiken. Enligt Google.

2. Om du skulle bo på en öde ö i ett år och bara fick ta med dig tre böcker: vilka böcker blev det då?
Åh, den eviga frågan. Eftersom det här till skillnad från vanligheterna inte är en livstid utan ett år skulle jag nog välja tre riktigt tjocka rackare. Kanske Gone With the Wind till att börja med. Lord of the Rings i en samlingsvolym. Sedan står väl valet mellan Anna Karenina och Krig och fred.

3. Om Big Bang-försöket verkligen slukar världen och skickar ut oss i ett mörkt hål: vilken låt skulle du vilja höra samtidigt, om det gick att välja? (Peter Gabriels sajt The Filter listade några låtar som är lämpade i det sammanhanget, förresten.)
Herregud det går ju inte. Jag kan inte. Pink Floyds Shine on you crazy diamond kanske? Eller The great gig in the sky? Eller…. Miramars Ashes to ashes. Ja. Det blir det nog.

4. Om du visste att det svarta hålet skulle sluka världen i morgon: vad skulle du helst göra den sista kvällen: se din favoritfilm, läsa i din favoritbok, gå en promenad, äta gott, dricka dig full, älska, sova eller något annat?
Jag tror inte det går att föreställa sig…. Men jag antar att ett glas vin (eller flera….) och en middag med närmsta vänner och/eller familj hade varit att föredra.