Resan tillbaka till den vita massajen – Corinne Hofmann

Jag är ingen stor läsare av biografier, memoarer och liknande, och det ska erkännas att jag allra mest hör hemma i fantasy, science fiction, och skräck. Men jag blev övertalad att läsa Corinne Hoffmans trilogi; Den vita massajen, Den vita massajens dotter och nu Resan tillbaka till den vita massajen.

Den första boken var helt okej. Språket var, och är fortfarande, inte det bästa. Det är Corinne själv som skriver, utan någon form av spökskrivare, och språket är haltande, ryckigt och uppdelat, det finns ingen form av flyt i det vilket man snabbt blir rätt trött på. Men Den vita massajen lyckades ändå vara intressant, endast på grund av sin historia. Det är Corinnes verkliga liv som rasas upp för läsaren, och det är spännande att få följa henne när hon överger sitt bekväma liv för att följa sin stora kärlek, massajkrigaren Lketinga, och leva i Afrikas fattiga byar. Hennes kamp för överlevnad och rättvisa, samt kulturkrocken, var det som höll intresset uppe hela boken, trots det mediokra språket.

Andra boken, Den vita massajens dotter, var långsam, trög och nästan fullständigt ointressant. Det första kapitlet, där läsaren får veta hur Corinne kommer tillbaka till Schwiez, var intressant. Resten, om hennes liv i Schweiz, var så tråkigt att jag knappt kom igenom det. Det hade behövts en riktigt språkmästare för att få liv i en helt vanlig historia och ett helt vanligt liv, och det är inte Hoffman.

Men jag brukar inte ge upp. Har jag börjat på en trilogi, så läser jag färdigt den. Och Resan tillbaka till den vita massajen är något mer intressant, för här åker Corinne tillbaka till Afrika och träffar återigen Lketinga. Dock bara för att besöka, och därför innfinner sig aldrig den spänning och det intresse som fanns i den första boken, när hon ensam försökte lära sig att leva där, med alla svårigheter och alla kulturkrockar. Det tog många timmar att sega sig igenom denna boken, och jag tror att man måste ha ett väldigt starkt intresse för den specifika historien, eller livsöden i allmänhet, för att ta sig igenom den.

Bra…. tänkt…. eller inte.

Jag glömde ju i alla Twilight-dimmor bort att referera händelserna på mitt handledarmöte igår. Det skedde alltså innan Twilight-kvällen hos Nina (inte konstigt att jag glömde bort det) och om jag var frustrerad innan, är det inte något mot vad jag är nu.

Jag har beklagat mig ett tag på att examinatorn som (helst) ska godkänna min D-uppsats, inte skriver rättningar så man förstår, och inte minns vad hon menade, samt handledaren som gått upp i rök. Nu är han framme ur dimman i alla fall, och igår krävde jag en förklaring till examinatorns obegripliga anteckningar. Peter (min handledare) tittade på dem. Tittade igen. Höll dem under lampan. Rynkade på ögonbrynen. Tittade ännu närmare. Varpå han räckte tillbaka uppsatsen till mig och sa:

– Nä. Det var nog inget viktigt.

Det, måste jag säga, var bland det mest klockrena jag hört det här året. Inte ens min handledare förstår vad hon menar. Hur sjutton ska jag då kunna göra det? En stilla fråga. Varför har jag spenderat så mycket tid på att tolka det?

Så, nu behöver jag tydligen inte göra alla hennes rättningar. Fantastiskt. Uppsatsen ska inte in förrän på söndag, och jag behöver i stort sett bara läsa igenom den. Till imorgon ska jag göra en analys på en sida om konsten att analysera (en ensidig analys om analysen, hihi), vilket betyder att min fullspäckade vecka börjar se… rätt normal ut. Fortfarande mycket att göra, men det brukar vara rätt…. normalt. Jag har åtminstone mer tid över än jag trodde jag skulle ha. Den ska jag spendera med Edward och Bella hade jag tänkt…..