Det här med översättningar

Det finns bra översättningar, och det finns dåliga översättningar. Så mycket är sant. Det är också ett ämne som – vilket min omgivning säkerligen går i god för – jag diskuterar gärna och ofta, om inte mer. Jag ska väl säga på en gång att jag aldrig provat på det själv och har därför egentligen inte så mycket att säga i frågan om hur svårt eller lätt det faktiskt är, men eftersom det bevisligen finns många bra översättningar och även en hel del dåliga, måste ju rimligtvis kvalitén på översättare variera.

Så. Till att börja med har jag läst alla sju Harry Potter– böckerna både på engelska och svenska och även om jag vidhåller att egennamn är något som inte bör översättas, tycker jag ändå att det är en mycket bra översättning som bibehåller både J. K. Rowlings fantastiska berättelse och hennes humor, hennes karaktärer och den spänning som genomgår framförallt de sista tre böckerna.

Twilight, däremot, har jag inte läst helt och fullt på svenska eftersom det räckte med att läsa en sida för att jag med en liten grimas skulle slå ihop boken. För mig var det inte samma bok. Jag tyckte, redan efter en sida, att översättaren fullständigt förstört berättelsen och den ingav mig inte alls samma värme som Harry Potter– böckerna faktiskt gör även på det svenska språket.

Man skulle visserligen kunna hävda att det beror på att jag började läsa Twilight på engelska, och började läsa Harry Potter på svenska eftersom jag var 11 år när jag fick första boken. Men jag tror inte det. Rösterna som protesterar mot den svenska översättningen av Twilight är ungefär lika många som faktiskt uppskattar Harry Potter i sin svenska översättning.

Nog, för stunden, om Twilight och Harry Potter. Det är inte ofta jag läser en bok både på svenska och engelska, det är några få böcker som berört mig så att jag velat läsa dem även på originalspråket, om jag inte gjort det från början. Boktjuven, The Book Thief, är en sådan bok och den är strålande översatt. Man kan annars tänka sig att det vore en svår bok att översätta eftersom den är så poetiskt skriven och eftersom så mycket av bokens tjusning ligger just i dess ord och dess språk, de formuleringar som är så annorlunda i jämförelse med gängse litteratur och som är så lätta att ta till sitt hjärta. En annan är American Psycho, en bok som är både äcklande och fascinerande i all sin morbida fantasi och i läsarens osäkerhet om vad som är verkligt och påhittat, och även en bok som är relativt okej översatt i det stora hela men som förunderligt nog tappar på vissa, återkommande och klumpigt översatta, ord. Tursamt nog har den i alla fall fått behålla sin titel även i den svenska översättningen. En titel som är relativt svår, för att inte säga omöjlig, att rätteligen översätta och som jag är säker på att bokens målgrupp förstår ändå.

Självklart har jag läst även Lord of the Rings på både originalspråk och svenska och då både Åke Ohlmarks första översättning, som är knappt mer än medioker i min mening och som Tolkien själv var arg över, och den nya översättning där alla egennamn, som om inte Ohlmarks förändrat dem tillräckligt, är översatta till vad som ska vara jämbördig svenska.

Varför denna envishet med att översätta egennamn? Jag kan förstå det såtillvida att en del namn har en sådan betydelse att något väsentligt går förlorat om det inte översätts, men i min mening går det poetiska i det här fallet före förståelse och det särskilt när det gäller en bok som Harry Potter, där det lika mycket handlar om hermeneutik som poetik. Hur många av Rowlings påhittade namn är inte fascinerande just för hur de är byggda i sitt originalspråk och hur hon använder allitterationer som Severus Snape, Mad-Eye Moody, Minerva McGonagall, Dudley Dursley och så vidare? Är vi inte ganska många som tycker så mycket om namn som Albus Dumbledore och Filius Flitwick endast av förtjusningen i att säga dem högt?

Ofta är dessutom namns betydelse något som endast är ett tillägg till en karaktärs drag eller utseende, eller något humoristiskt, och inte något som är väsentligt för förståelsen av historien. Därmed bör de lämnas ifred. Varför har exempelvis Buckbeak i den svenska översättningen blivit Vingfåle, när Severus är Severus och inte Sträng eller Bister, som dess latinska betydelse innebär?
Samtidigt som jag förundras över denna envishet med att översätta namn, blir jag också ibland förvånad över hur fatalt dåligt vissa titlar översätts. För mig hade Twilight kunnat heta Skymning, vad är det för fel med det? Eller till och med Skymningstid, om nu det låter bättre. Nymåne, Förmörkelse och Gryning (eller Gryningstid) är för mig mycket bättre titlar än Om jag kunde drömma, När jag hör din röst, Ljudet av ditt hjärta och Så länge vi båda andas. För övrigt är ”så länge vi båda andas” en översättning av meningen ”as long as we both shall live” och det blir rena åsyftningsfelet eftersom de karaktärer som i Meyers berättelse säger det, inte behöver andas.

Åter till Harry Potter. Det som fick mig att, återigen, ta upp diskussionen var en gammal artikel jag läste angående den svenska och den norska översättningen av Harry Potter där jag helt plötsligt blev ganska glad att jag inte bor i Norge, trots att jag gillar landet i övrigt.

Det är inte bara det att Twilight blivit översatt till Evighetens kyss och begåvats med den här framsidan, de har också översatt alla namn i Harry Potter, rakt av. Ungefär som i den nya, urdåliga översättningen av Lord of the Rings (inte för att den gamla som sagt var något att hänga i julgranen heller direkt.)

Exempel på hur norrmännen översatt namn i Harry Potter:

Professor Sprout – Fru Örtgren
Dumbledore – Humlesnurr
McGonagall – McSnurp
Hogwarts – Galtvort
Quidditch – Rumpeldunk

Jag kan som sagt gå med på argumentet att de vill öka förståelsen för namnens betydelse och deras inverkan på berättelsen, och jag förstår också att översättning inte är lätt utan väldigt svårt, men för mig går något väsentligt förlorat när författarens originalnamn får vika åt sidan för de översatta namn som visserligen ökar förståelsen men samtidigt minskar den poetiska betydelsen. Och hur många engelska barn i den ungefärliga åldern av elva år vet att ”Dumbledore” är en äldre engelsk version av ”Bumblebee”? Är det då nödvändigt att översätta ”Dumbledore” till ”Humlesnurr”, som ju i betydelsen av humla inte alls är daterad utan fullt aktuell? Leder inte, i fortsatt linje med det resonemanget, en översättning av egennamn endast till fler problem än färre? Och var drar vi gränsen? Varför är som sagt inte ”Severus” översatt till ”Bister” och kommer Harry heta Harry även i den nya översättning som säkerligen kommer dyka upp om ett antal år?

Var drar vi gränsen?