Att se eller inte se? Eller att se och sedan sova med lampan tänd hela natten – igen?

De senaste veckorna har jag med en lagom portion vaksamhet följt SVT2:s Skräckministeriet. Jag älskar skräckfilmer, speciellt old school- psykologiska sådana och så vampyrfilmer (nähä) och jag tycker serien har varit riktigt bra. Vaksamheten (eller det försiktiga klickandet på varje programs handling innan jag ser det) har att göra med något som är ganska vanligt inom skräckfilmstittande: alla har vi våra svagheter. Jag såg såklart avsnittet om vampyrer, och även det om zombies, men jag höll mig ifrån det om japanska skräckfilmer.

Jag tycker japanska skräckfilmer är bland de bästa skräckisarna (en inte helt ovanlig åsikt det heller, jag vet) men det är också filmer där jag ganska ofta bara åtnjuter halva spektaklet. Med halva menar jag här inte att jag stänger av efter halva, utan seende-genom-två-händers-tio-fingrar-halva. Jag har mina gränser när det gäller skräckfilm, och japanska filmer kommer ofast väldigt nära, eller överskrider den gränsen. Dessutom är jag ganska skraj för både barn och dockor, så The Ring – och i än högre grad Ringu – skrämde slag på mig. Kvällens program handlar just om barn, och en annan film jag inte vill se bilder från är Den onda dockan, som kommer nämnas i kvällens program.

Det borde vara självklart att jag ska hålla mig ungefär tio mil ifrån (eller åtminstone i ett annat rum) under programmets knappa trettio minuter; för att inte tala om att göra som en vän till mig när hon kom hem från bion och hade sett just The Ring – hon bar helt sonika ut TV:n från sovrummet till köket. Och därmed basta.

Å andra sidan kommer John Ajvide Lindqvist – som jag har lovordat så många gånger att jag inte borde behöva upprepa mig – att vara med och diskutera varför barn är så skräckinjagande när de placeras i den miljön. Eftersom Lindqvists Eli (och i viss mån Maja) inte är sådana typiska barn som man – i alla fall inte jag – blir rädd för, hade det varit så intressant att höra hans åsikt!

Är det värt risken att sitta där och långsamt dra fötterna allt längre och längre upp i soffan och kasta allt mer frekventa blickar bakom ryggen (min soffa står mitt i rummet och inte mot en vägg), hissa ner persiennerna och tända allt vad lampor heter? Eller borde man lyssna på det sunda förnuftet och bara låta bli?

Kanske man borde vänta till 22.30 och istället se The Terror på samma kanal? Skräckfilm från 1963 med Boris Karloff och en ung Jack Nicholson låter ju onekligen intressant. Jag har aldrig sett den, någon som vet om den är bra? I samma veva undrar jag om någon minns Filmklubben som brukade gå just 22.30 på SVT2 på torsdagar (eller var det tisdagar?) för några år sedan, de brukade visa mer eller mindre kända och mer eller mindre klassiska filmer med olika teman. Den gemensamma nämnaren var kvalité, något speciellt med filmen eller en annorlunda filmskapare. Kultfilmer förekom också rätt ofta, och oj vad guldkorn de sände. Är detta fortfarande filmklubben eller har det – förlåt det dåliga skämtet – gått i graven?

Tematrio om troliga nobelpristagare

Det blir en lite sen tematrio den här gången, men jag misstänker att så länge jag får iväg den innan klockan 13.00 idag så är det ingen fara 😉

Den här veckans Tematrio hos Lyran handlar om Nobelpriset, vilket som sagt tillkännages idag 13.00.

Vems namn kommer Peter Englund att presentera på torsdag? Du får basera dina förslag på såväl sannolikhet, som önskemål. Pristagaren skall dock vara i livet.

Mina tre val kommer främst baseras på önskemål eftersom jag inte har haft tid att hänga med i debatter och liknande och har väldigt svårt för att nämna tre författare baserade på sannolikhet.

1. Joyce Carol Oates. Kanske mest önsketänkande, för jag är osäker på om hon verkligen kommer få nobelpriset. Jag har inte hunnit med att läsa mer än ett par av hennes böcker men jag är på väg att beta av dem, för det är få författare förunnat att skriva berättelser som upprör och berör så som hennes böcker gör. De jag har läst hittills har räckt för att jag ska ägna mig åt hängiven beundran och dyrkan och placera henne på tronen som en av mina drottningar.

2. Salman Rushdie är även det en önskning men borde också vara en självklarhet. Jag har läst en hel del av hans verk, men jag tycker att det mest fascinerande är Midnight’s Children och den är dessutom bland de bästa böcker jag läst, för mig smäller den högre än The Satanic Verses även om det också självklart är en fantastiskt bok. Rushdies språk, fantasi och historievävande är unikt – nobelpriset till honom, bums!

3. Maryse Condé har jag bara läst en bok av, Färden genom mangroven, men det räckte för att övertyga mig om hennes storhet som författare. Det är en oerhört vacker och fängslande historia med precis så mycket magi att den blir mystisk men ändå verklighetstrogen. Också ett underbart vackert språk och en känsla för karaktärer som gör att man känner sig delaktig i den historia som sakta vävs fram.