Om ”Bannlyst”

Bannlyst är Selma Lagerlöfs förbannelse över kriget, som var nära att dräpa hennes diktargåva. Romanen är också en predikan om det heliga livet och Selma Lagerlöfs bekännelse till det femte budet, ’som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga.'”

Bannlyst är också den senaste boken jag läste. Jag läste ut den för flera veckor sedan och sedan dess har jag inte öppnat en bok, förrän idag (och recensionerna jag har lagt upp på bloggen senaste tiden har legat och grott länge, det är böcker jag läst för ett tag sedan). Jag har inte haft lust, inte orkat, inte velat och allting har verkat alldeles för hopplöst. Anledningen kommer i en recension jag håller på att skriva om boken, det är väldigt svårt med tanke på hur enormt den påverkade mig.

Jag vet faktiskt inte om någon bok påverkat mig på det viset innan. När jag vänt den sista sidan kände jag mig ungefär som jag gjorde när jag var i början av tonåren och grät och grät och vägrade gå till skolan för att jag sett en artikel med väldigt målande bilder i Djurens Rätt om de fjortontimmars regelvidriga slakttransporter med hästar som pågick – och pågår – från Sverige till sydeuropa.

När jag läst ut Bannlyst lade jag mig på sängen och ville inte gå upp. För er som tycker att jag överdriver kan jag bara be att ni läser boken – och också påpeka att jag är medveten om att jag tar känsliga saker väldigt hårt, det har jag alltid gjort. Jag kan bli fruktansvärt upprörd och ledsen över vissa saker – och det sitter i länge. Jag råkar vara fisk och därmed en rätt känslomässig person. Det är inte alltid bra, för Bannlyst dräpte nästan min läslust som det sägs att den närapå dräpte författarinnans diktargåva.

Hade det inte varit för en av mina bästa vänner, Linus, hade det nog suttit i längre. För en vecka sedan pratade vi om just det och Linus har haft ungefär samma upplevelse fast av en annan bok – Myten om Sisyfos. Nu är Linus inte lika pladdrig, lättupprörd och känslomässig som jag utan en rätt lugn och sansad person och han talade mig tillrätta med sitt favorituttryck; ”Kross, mangel och ångest.” Enligt honom var det ingen mening att försöka läsa något vettigt utan bara att fortsätta neråt i det svarta hålet – exempelvis med vår bokcirkelbok Skumtimmen som enligt honom var rätt ångestframkallande.

Nu var den ju inte i närheten av den ångest jag fick av Bannlyst. Men det var ingen vanlig svensk kriminalroman heller. Igår började jag läsa den och idag läste jag ut den, och den visade mig återigen att även om en historia kan vara hemsk och till och med vidrig, kan den också vara vacker och spännande.

Det är det som är böckernas tjusning. Det är därför vi läser, det är därför vi älskar böcker. Vi vill bli berörda, vi vill skratta och gråta av förtjusning eller skräck av orden vilka som inga andra kan ta oss till andra världar, kan få det att krypa i våra tår och sända kalla kårar utefter våran ryggrad. Och även om en bok kanske berättar en historia som är så ond och så hemsk att den verkar sända hela mänsklighetens samvete utefter ruinens brant så är ändå det också en upplevelse. För var annars hade vi fått dem? Ögonblicken av glädje, ögonblicken av rädsla, ögonblicken av lycka.

Var annars, än i våra älskade böcker?

Rediscovered – Andreas Johnson

(Jag hittade denna recension opublicerad alldeles nyss, egentligen är den skriven 13 juli och därför lite daterad. Jag har dock ändrat väldigt lite i den.)

Det var länge sedan jag köpte ett nytt album på riktigt, därför var det väldigt roligt att för en gångs skull hålla en ny CD i handen och lyssna på den för första gången, det är sådant jag tycker om. Speciellt roligt var det eftersom det är en skiva av en artist jag lyssnat på väldigt länge och tycker mycket om, och eftersom det var en skiva jag egentligen inte tänkt köpa men fick av min mormor när hon hon varit och lyssnat på Andreas på Jazz under Stjärnorna i Brantevik i somras.

Nu är jag som bekant ingen jazzfanatiker, och därför har jag väl fortfarande ett halvljumt engegemang för Andreas Johnsons skiva med jazztolkningar av gamla sextiotals poplåtar. Dock är jag väldigt bekant med Andreas röst och tycker om att lyssna på honom, så det var ändå roligt att höra den.

De flesta av låtarna känner jag väl igen och kan rätt bra redan. Jag är uppfödd på all sorts musik och jag hade hört alla minst en gång, en del i olika versioner. Vissa fungerar bra, vissa mindre bra. Roligt är att Glorious är med i en jazztolkning, försöket är kul men för mig fungerar inte låten i en jazzversion. Jag har hört Andreas sjunga den akustiskt live och det var fantastiskt, men den går inte ihop med jazzmusik i min mening. Det kan också vara min väl invanda aversion mot storbandsjazz eller, som jag sa när jag var liten, ”skrammeljazz” som protesterar. Jag har lättare för lågmäld balladjazz.

Bäst är, ganska självklart och inte helt oväntat, The Girl I Love. En gammal Gershwin- låt som jag hört Andreas sjunga akustiskt live flera, flera gånger och som alltid är lika vacker. Inspelningen blev lite mer jazzig än han brukar spela den live, men för mig fungerar den ändå.

Jag hittade ingen bra bild på skivomslaget (och ska jag vara helt ärlig så gillade jag det inte heller så fasligt mycket, speciellt inte eftersom det på Andreas hemsida finns andra bilder från samma fotosession som är mycket bättre i min mening) så det blir istället ett foto jag tog när Andreas spelade just The Girl I Love i Växjö i augusti- 07. Senaste gången jag såg honom var det, nästa blir om exakt en vecka (och några timmar) när jag och syster ska besöka Ladies Night igen där han gästar. Skoj!