Bannlyst – Selma Lagerlöf

I ett tidigare inlägg skrev jag om de många och ångestframkallande tankar och funderingar som dök upp efter att jag läst Bannlyst. Jag tänkte här även försöka skriva någon form av recension om den, eller kanske snarare ett omdöme och ett försök att beskriva den bitterhet och hemskhet som genomsyrar varje ord, varje sida och varje kapitel i ett av Selma Lagerlöfs många mästerverk.

Berättelsen kretsar kring Sven Elversson, som återkommer till den lilla hembyn i Bohuslän efter att ha lidit skeppsbrott och tillsammans med sina övriga kamrater ätit av en död människa för att kunna överleva. På grund av detta blir han förskjuten av församlingen och bygden, och illdåd efter illdåd mot honom radas upp i en aldrig sinande ström av utanförskap, ondskefullhet och utfrysning. Ingen förbarmar sig över Sven Elversson, ingenstans är han välkommen och ingenstans får han ro. Förutom det hat och avsky vilket hela historien bygger sina grundvalar på dyker det också upp svartsjuka, våld och längtan när församlingens präst och prästfrun Sigruns trådar vävs in i historien.

Romanen är en svart förbannelse över kriget men också betydligt mer än så; den är även en fördömelse över människan och hennes svagheter, över hennes sätt att förskjuta andra människor och hennes inre demoner och djävulskap. Ingen kan som Selma Lagerlöf med ett så enkelt språk framkalla så mycket känslor och så mycket bitterhet, så mycket tårar och så mycket ilska. Sven Elversson är fullständigt hjälplös och det är ingen hejd på de förnedringar han får utstå. Till slut är det inte bara den stackars Sven Elversson man gråter över utan också över de personer han försöker hjälpa men som bara vänder bort blicken, över människosläktet i sig och över hur hopplöst, svart och hemskt livet kan vara.

Även om romanen till slut även innebär en viss försoning kan jag inte ta denna försoning till mig. Kanske det beror på att jag läste boken vid helt fel tidpunkt när väldigt mycket annat tynger och oroar, kanske beror det på att vissa historier letar sig rakt in i hjärtat och där vrider om som en kniv för att sedan lämna ett ärr som aldrig bleknar.

För mig är den avslutande försoningen mest spiken i kistan för det hopplösa. För det lidande som Sven Elversson utstått finns ingen försoning och för det folk som bannlyst honom finns ingen förlåtelse. För det krig som nästlar sig in i historiens väv och för den hopplöshet som finns i alla människor sinne, finns inte heller någon försoning.

Det finns bara död, bitterhet och skam.

Kulturfyran om Nobelpriset

Jag har hamnat lite efter med Kulturfyran, så det blir denna veckans också i rask påföljd till förra veckans.

1. Har du läst något av Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur?

Nej, ingenting. Blev dock tipsad av en bokbloggarkamrat om Hjärtljud så någon, någon gång i framtiden lär jag läsa den. Den lät mycket intressantare än leClezio så trots att jag inte hunnit med honom ännu så ligger nog Müller före på läslistan.

2. Hur många Nobelpristagare i litteratur har du läst böcker av?

Tjugosju stycken, efter lite googlande och snabb huvudräkning. Jag har ett löst, någon-gång-i-framtiden-projekt att läsa alla, men då måste jag nog känna mig riktigt ambitiös…

3. Har du någon favorit som du skulle vilja fick Nobelpriset?

Jag har flera, men kanske framförallt Joyce Carol Oates.

4. Och varför inte: en favorit i repris: Vilken bok läser du just nu?

Just nu läser jag När änglar dör av Andreas Roman.

Kulturfyran om drömmar

Förra veckans Kulturfyra om drömmar.

1. Kommer du ihåg dina drömmar?
Ibland, ibland inte. Det händer rätt ofta att jag vaknar mitt i natten av drömmar och då kommer jag oftast ihåg dem, speciellt mardrömmar, men jag brukar ha glömt dem när morgonen kommer. Av någon anledning har jag dock inte drömt så mycket – inklusive mardrömmar – de senaste månaderna och inte vaknat lika ofta av det. För något halvår-år sedan och tillbaka kunde jag minnas märkliga eller hemska drömmar från i stort sett varje natt.

2. Vilken är den värsta mardrömmen du haft?
Det vill jag helst inte säga för den har att göra med något av min värsta skräck och jag har drömt samma dröm många gånger. Det är inget jag vill skriva om här.

3. Drömmar kan ju betyda dagdrömmar också. Vad dagdrömmer du om?
Massor! Jag är ju fisk och därmed en typisk dagdrömmare, jag går och drömmer mig bort på små moln dagarna i ända. Det är alltifrån böcker jag har läst, filmer jag sett och historier jag hört till vad jag vill göra i livet, vart jag vill resa och historier jag helt enkelt går och hittar på. Ibland blir de nerskrivna, ibland försvinner de i tomma intet. Men det är sådana dagdrömmar som har tagit mig på promenader i kilometervis utan att jag har haft en aning om vart (eller att) jag har gått överhuvudtaget. Ibland har jag kommit dit jag ska, ibland någon helt annanstans men aldrig brukar jag veta hur jag kommit dit.
Rent specifikt dagdrömmer jag också om en annan sak. Men det är min lilla hemlighet. (En hemlighet som dock inte är så värst hemlig för mina nära vänner…)

4. Har du drömt något som sedan slagit in?
Inte vad jag kan minnas, jag drömmer sällan ”verkligt” utan ofta rent uppåt väggarna där logiska händelser blandas med ologiska, där Aragorn kan åka Vasaloppet i full mundering (för att ta ett exempel) och där Harry Potter kan utspelas på min bakgård. Det finns sällan någon rim och reson i mina drömmar överhuvudtaget, de två enda gånger jag faktiskt minns att jag drömde riktigt verkligt var för några veckor sedan. Och jag hoppas vid allt som är heligt att det kommer bli en sanndröm. I den ena vann jag på lotto, den andra är en hemlis. Det är dock den andra jag hoppas på mer än den första.