Tematrio om barnens favoritböcker

Veckans Tematrio hos Lyran handlar om barnböcker.

Berätta om tre barnboksfavoriter – dina egna, eller dina barns!

1. Det får bli mina egna, eftersom jag själv inte har barn än och den första som dyker upp i mitt huvud är Hemligheten på Perrong 13 av Eva Ibbotson, som jag tagit upp på bloggen innan och säkerligen kommer göra igen. Jag fick boken läst för mig när jag var åtta år och aldrig tidigare har jag älskat en bok så. Jag läste om den och om den och om den och den är en av anledningarna till att jag fortfarande är en sådan läslus. Den innehåller som alltid Eva Ibbotsons underbara persongalleri med de härliga detaljerna, som jag känner att jag inte kan ge rättvisa utan att citera:

Visst såg de att den gamle herrn som kom stapplande emot dem var trollkarl. Hans ansikte var mycket vist, och det såg ut om han hade stjärnbildstecken på sin långa mörka slängkappa; fast när de tittade närmare efter märkte de att det var bitar av mycket gammal spaghetti med tomatsås. Trollkarlerns hörlur, som han bar i en snodd om halsen, hade trasslat ihop sig med glasögonsnodden så att det var fara värt att han skulle strypa sig innan han ens hade hunnit ut på sitt uppdrag, och fastän de kunde se ett ställe på hans axel där det en gång måste ha suttit en väldig örn, satt den ju faktiskt inte kvar längre.

2. Om man går bakåt i tiden några år så var jag väldigt förtjust i Emil i Lönneberga av Astrid Lindgren, och jag hade Stora Emilboken som var en samlingsvolym på tre Emil-böcker. Allra bäst tyckte jag självklart om när Emil får sin Lukas, hästtjej som jag är, och när han kör Alfred till doktorn mitt i snöstormen.

3. Sist och slutligen har två bokserier betytt väldigt mycket för mig som barn: Min skattkammare som samlade sagor, visor och ramsor och Tomtar och troll som också samlade sagor och kom ut varje jul. De var allt som oftast illustrerade av en av mina favoritkonstnärer, John Bauer, och det var alltid högläsning ur dem. Högtidsstunder.

Breaking Dawn – igen.

(lite – dock inte grov – spoiler-varning för er som inte läst hela Twilight-serien.)

På sätt och vis skulle Twilight kunna vara min favoritbok i Stephenie Meyers serie, just för att det är den första och det var den man blev kär i och den innebär mest känslor och så vidare i all evighet. Men för varje gång jag plöjer igenom hela serien är jag ändå mest förtjust när jag får den tyngsta och tjockaste boken i handen, den fjärde och avslutande Breaking Dawn.

Den är bara för bra. Dels för att den är just tjockast och därmed håller längst, dels för att man inte som i Twilight behöver vänta på att Edward och Bella ska finna varandra, de har varandra från första sidan. Delvis är det också för att den inte innehåller så mycket psykisk ångest och frånvaro från Edward som New Moon gör och till sist för att det inte är lika mycket irriterande Jacob och velig Bella som i Eclipse. Bella har bestämt sig för vad hon vill och får nu ta konsekvenserna.

Och vilka konsekvenser! Breaking Dawn klassar inte in i vad jag kallar skräckgenren direkt, men det finns ett par bra uttryck på engelska som är signifikant för en hel del händelser och för vilket jag inte hittar en bra motsvarighet på svenska. En hel del läsare skulle säkert vilja säga: ”Ew, gross!” och även om jag till viss del håller med kan jag inte låta bli att lägga till ett: ”Wow, coolt”. Stephenie Meyer låter blodet flyta mer än i de andra tre böckerna och tvekar inte för extremiteter som står i ganska skarp kontrast till de tidigare böckerna.


It was not just a scream, it was a blood-curling shriek of agony. The horrifying sound cut off with a gurgle, and her eyes rolled back into her head. Her body twitched, arched in Rosalie’s arms, and then she vomited a fountain of blood.

För att inte tala om persongalleriet! Jag har aldrig varit förtjust i Jacob men i Breaking Dawn är han som minst irriterande. Nya favoriter som Kate, Kachiri och Zafrina dyker upp och gamla favoriter – som Seth – får ta större plats. Men allra mest av alla i Breaking Dawn älskar jag Vladimir och Stefan. De är underbara, härliga, roliga bortom ord och de är också en blinkning till Dracula och vad man skulle kunna kalla mer ”klassiska” vampyrberättelser. På samma sätt är Alistair en rolig pastisch på vampyrer och vålnader skräckhistorien igenom – han tar sin boning på Cullens vind och spenderar dagarna där, pratandes för sig själv. Man kan inte annat än älska det.

Men nu ska jag fortsätta läsa istället för att orda om att läsa. I övrigt så är det en tematrio på väg och igår gick P-M med på att se Kill Bill – en av mina favoritfilmer – efter månader av småtjat. Han tyckte den var bra. Så klart.