Alice in Wonderland

Egentligen borde inte Tim Burtons nya skapelse heta Alice in Wonderland, den borde mer dra åt titeln Through the looking-glass and what Alice found there eftersom den egentligen inte är en tolkning av Lewis Carrolls bok Alice utan en fortsättning på densamma – även om handlingen i filmen inte är exakt samma som bokens uppföljare heller. I filmen är Alice nu nitton år och har glömt alla sina äventyr i Underlandet, men hon faller än en gång ner i kaninhålet och måste rädda Underlandet från den elaka Röda drottningen så att den goda Vita drottningen kan regera istället.

Alice själv är missnöjd med livet ovan jord och de regler hon förväntas följa, hon följer mer än gärna med till en annan värld även om hon inte tror på den först. Och egentligen spelar det ingen roll huruvida filmen följer boken eller inte, för framförallt är den trogen i känslan och det, det är egentligen det allra viktigaste. Dock känns kanske karaktärerna igen från framförallt Disneys version, jag vet inte om det är där Tim Burton hämtat sin inspiration men även om flera av dem har likheter med Disneys förlaga så har de ändå sin egen prägel och framförallt en Burton- prägel som gör allting precis så galet, tokroligt och härligt som man förväntar sig av hans filmer.

Samarbetet Burton-Depp måste vara bland de bättre i filmhistorien, Johnny Depps nästan i överkant galna rolltolkning passar Tim Burtons idéer så fantastiskt bra att de verkar gjorda för varandra. Likaså gör återigen Helena Bonham Carter en underbart härlig, ond karaktär i den Röda Drottningen – för mig gör det absolut ingenting att han fortsätter casta samma skådespelare i sina filmer när de passar så bra i dem och gör så bra rolltolkningar som de gör, och jag förstår mig inte på folk som klagar på det.

Egentligen det enda jag har att invända mot är att Alice in Wonderland känns kommersialiserad på ett helt annat sätt än hans tidigare filmer, både i reklamen och även i låten som avslutar hela kalaset och som känns fullständigt malplacerad. Varför – när man har Danny Elfman till hands – låta *Avril Lavigne* sjunga låten till eftertexterna? Jag undrar och undrar men hittar inget vettigt svar. I övrigt är Danny Elfmans musik lika bra som vanligt men inte lika framträdande som den brukar vara, och det är lite synd.

Men sammantaget är det en fantastiskt söt liten film, med de flesta av Tim Burtons kännetecken och framförallt med en sådan autenticitet att jag när vi går ut ur biosalongen börjar fundera på – var det verkligen tecknat? Tecknade och verkliga karaktärer var allesammans så verkliga och därtill så väl ihopsmälta med miljön att jag inte reflekterade över att det var tecknat någonstans. Det, är verkligen ett bra betyg.

Bokfrågornas ABC – O

Så går vi vidare med Bokalfabetet hos Lilla O och förra veckan var det dags för O.

1. Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare?

Jag hade aldrig hört talas om priset innan och vad gäller priser speciellt för kvinnliga författare är jag lite kluven. På ett vis är det bra att kvinnor uppmärksammas eftersom det i så många år bara varit män (se bara på nobelprisstatistiken!) men samtidigt vill jag också att kvinnor ska få ”tävla” på lika villkor mot män, att ha en kategori för bara kvinnor kan lika gärna uppfattas som att kvinnor inte är tillräckligt ”bra” för att tävla i samma kategori som män.

Av pristagarna har jag läst flera stycken, bland andra Donna Tartt, Sarah Waters, Sadie Jones och Nadine Gordimer.

2. Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså!

Jag brukar inte läsa böcker som jag tror att jag inte kommer tycka om och upptäcker därför sällan oväntade favoriter, men två böcker  jag läste i höstas och som verkligen blev oväntade favoriter var Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid och framförallt Familjegraven. De var inte alls så platta jag trodde de skulle vara utan var både roliga och eftertänksamma, på mer än ett sätt.

3. Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande!

Nålens öga av Ken Follett var olidligt spännande, speciellt på slutet där hjältinnan är ensam på en liten ö tillsammans med mördaren och försöker låsa in sig i huset, det går inte så bra naturligtvis.

4. Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra?

Hur jag än tänker kommer jag faktiskt inte på någon nu, jag har säkert läst många där ämnet dyker upp men vad jag minns ingen där det är centralt.