Decembergatans hungriga andar – Ulrika Lidbo

Jag vet att jag inte bor i en grotta och det är krig och jag blir våldtagen av soldater och det kryper flugor som lägger ägg i öppna sår på min arm, men det är ändå orättvist.

Så jävla orättvist. Varför har jag fått all skit?

På nätterna ligger Jenny och grubblar. Varför blir hon alltid vald som tredje sist på gympan och varför vill alla killar bara hångla med kompisen Charlie? Varför är hon ett fetto som hatar sitt meningslösa liv? Men Jenny har en plan. Hon ska bli smal. När hon börjar åttan i augusti ska alla få se. Hon kan inte misslyckas om hon följer sitt superschema. Man kan ju inte bli fet om man äter noll procent fett.

Egentligen kan jag inte säga allt jag vill säga om den här boken, bloggen är inte rätt plats. Men jag kan säga att det är en otroligt väl berättad historia om en sjukdom som egentligen inte går att beskriva i ord och det är en utlämnande berättelse om en flicka som tror att allt är hennes eget fel och som driver sig själv in i en allt plågsammare självdestruktivitet. Det är också en av dagens verkligheter som många blundar för, som ännu fler inte vet någonting om och helst inte vill veta. Den här boken bör läsas främst av dem, för Ulrika Lidbo berättar på ett sätt som inte är någonting annat än känslobeskrivande på ett otroligt trovärdigt sätt.

Det är en bok som man inte kan glömma och som letar sig in i samvetets och känslornas allra innersta vrår. Hur obehagligt det än är, går det inte att blunda för och det är därför den är så himla viktig. För att kunna se människor omkring sig och de i samhället som inte tror på sig själva och därför inte lyser lika starkt som alla andra, måste man öppna ögonen.

Helg med feberläsning och zombiefilm

Ni vet sådan där feberläsning, sådan där man inte under några villkor kan släppa ifrån sig en bok utan måste läsa den till den är slut? En sådan bok som är spännande och romantisk och historisk och allt emellan och som bara är så bra? Jag vet att jag har sagt det ett par gånger tidigare, men just nu gör jag inget annat än slukar Isfolket- böcker. Eller jo, något annat gör jag, men inte mycket. I söndags läste jag tre i rad och jag är nu på nummer 20. Det allra bästa med sådan här läsning, är att veta att man har över hälften av böckerna i serien kvar!

Söndagskvällen däremot blev det film i vanlig ordning och P-M ville se Zombieland så det gjorde vi, även om jag nu inte är direkt förtjust i zombiefilmer. Men jag vet inte om jag har umgåtts alldeles för mycket med P-M, men jag tyckte faktiskt den var helt okej och det har jag aldrig tyckt om en zombiefilm innan. Ska man dessutom jämföra med en del andra zombiefilmer vi har sett, så var den i det närmaste ett mästerverk. Zombiefilmer är ju ofta mer dråpligt dumma och roliga än riktigt äckliga, och den här var inget undantag men skillnaden var att humorn faktiskt allt som oftast hade en poäng, det var ironiskt och för en gångs skull verkade inte manusförfattarna vara hämtade direkt från högstadiet. Flera gånger skrattade vi så vi nästan låg dubbelvikta, och allra bäst var Bill Murrays inhopp som sig själv – a.k.a. ”zombie”. Men även huvudrollsinnehavarna Jesse Eisenberg och Woody Harrelson var riktigt bra, båda två. Det lär väl inte vara något jag ser igen men det är en av få zombiefilmer jag faktiskt inte somnat under.