Bläckdöd (Del 3 i Bläcktrilogin) – Cornelia Funke

Fanns det en jämmerligare tillvaro än en diktares som orden tagit slut för?

Bläckdöd är fortsättningen på Bläckhjärta och Bläckmagi och berättar om Mos, Resas och Meggies vidare äventyr i Bläckvärlden och deras försök att störta den onde Ormtunga. Det är egentligen inte alls så mycket av en barn- och ungdomsbok längre, stämningen är svartare och dystrare än någonsin och döden dyker allt mer frekvent upp i sammanhanget. I dödens fotspår följer som alltid svårigheten att förstå, varför dör de som är goda och hur kan de komma tillbaka till livet? Cornelia Funke ger sig in på allt mer filosofiska begrepp men gör det ändå ganska enkelt. Döden som en fredlig varelse som är knutpunkten mellan vår värld och andra världar är ändå en ganska tilltalande och fridsam tanke, jag tycker om hennes beskrivning av hur döden kan vara och gestalta sig, och jag tycker också att det ger berättelsen en mycket stor tyngd.

Jag ska inte avslöja vem som dör eller lever. Persongalleriet är inte lika digert som i en del andra fantasyberättelser, men karaktärerna lyser desto klarare. Man tycker sig känna varenda en av dem, veta om dess styrkor och svagheter, avskyr de onda och älskar de goda. De är alla speciella och väldigt få – för att inte säga ingen – är stereotyp och både godhet och ondska har väldigt suddiga gränser. Även de som i teknisk mening inte är mänskliga, är just oerhört mänskliga i sinnet och har även de brister som medföljer. Jag tycker – liksom i föregående böcker – också otroligt mycket om de övernaturliga skapelserna, ofta små men inte obetydliga: glasmännen, eldälvorna, mårddjuren och småfåglarna.

Karaktärerna har inte heller stannat i utvecklingen, om man så kan säga. De goda slåss inte bara mot de onda personerna utan också mot det ondas inflytande på dem själva. Speciellt Mo, som har svårigheter att veta vem han är, om han är den vanliga bokbindaren Mortimer Folchart eller om han är Läsaren Trolltunga, eller kanske till och med den modiga riddaren och rövaren Nötskrikan, som egentligen bara är Fenoglios påhitt men som han nu alltmer liknar? Är det orden som väcker honom till liv eller är det Mo själv? Att fundera över det liknar litegrann att fundera över självuppfyllande profetior, vad är det egentligen som får oss att handla som vi gör, och hade vi handlat så om vi inte hade vetat i förväg vad vi var bestämda att göra?

Alldeles tydligt finns det mycket mer i Bläcktrilogin än bara det godas materiella kamp mot det onda och ett äventyr i en annan värld. Även om jag nu egentligen inte skulle vilja kalla den spännande, vackra och ofta farofyllda berättelsen för ”bara”. Den är så mycket mer, än bara det.

(Finns också på Catahya)

Bläckmagi (Del 2 i Bläcktrilogin) – Cornelia Funke

Försvann hungern efter berättelser, när man själv befann sig i en?

Bläckmagi tar vid där Bläckhjärta slutade, Mo lever nu tillsammans med Resa och Meggie hos Elinor, och inget verkar störa deras frid. Inget mer än Meggies allt mer groende längtan efter att själv få uppleva Bläckvärlden, och Farid och Sotfinger som desperat försöker ta sig tillbaka in i bokens värld. En dag är alla tre försvunna, in i boken och in i Bläckvärlden dit Meggie och den nye läsare Orfeus skickat dem. Mo och Resa måste även de ta sig till Bläckvärlden för att få tillbaka sin dotter – om hon kan komma tillbaka.

Om Bläckhjärta var en lekfull berättelse om ordens makt och vad böcker kan betyda, är Bläckmagi en mycket mörkare historia som förtäljer vad som händer om man leker alltför lättsinnigt med det skrivna ordet. Det får följder, onda följder som går i hand i hand med blod, död och sorg och varken Meggie eller Mo kan stoppa händelserna som utvecklar sig. Också Fenoglio – författaren till Bläckhjärta (boken i boken) – ser förtvivlat hur hans historia går ur händerna på honom, när han försöker ställa allt till rätta gör han bara saker och ting ännu värre och när han börjar leka med döden själv får det mycket allvarliga konsekvenser.

Bläckmagi är inte riktigt lika spännande som sin föregångare, men den är mycket djupare och långt mer intressant. Den utvecklar både sina karaktärer och berättelsen i sig själv, allteftersom historien blir svårare och mörkare lär sig också karaktärerna i den att leva med det, och även de blir tyngre till sinnes när de inser att allt inte är gott här i världen. Den ondska som presenterades i första delen av trilogin var egentligen bara en försmak, symboliskt nog representerad av medhjälparen till den andra bokens verklige skurk – Ormhuvud.

Men framförallt utvecklas förhållandet till ord och till berättelser. De meningar som tidigare kontrollerades av Fenoglios penna lever nu sitt eget liv och dansar sina egna steg på stigar som varken läsaren eller böckernas karaktär kan förutspå. Det är djupa funderingar som dyker upp, samtidigt som historien är intressant att följa i sig själv. Jag tycker också mycket om alla små och stora figurer som dyker upp längs berättelsens irrvägar; rövarna, glasmännen och eldälvorna. Det enda som inte riktigt väcker den fascination det brukar hos mig är de onda karaktärerna. De är intressanta på sitt vis, men jag brukar fängslas oerhört av ondska och onda karaktärer, så inte här. Men egentligen gör det inte så mycket, för vad som är bland det mest engagerande i den här boken är den ibland något suddiga gränsen mellan ont och gott, och hur våra handlingar ibland kan vara både onda och goda.

Det är också språket som håller mig fast i berättelsen. Trots en del funderingar över namnval i översättningen (i den engelska filmen heter Mo ”Silvertounge”, i den svenska boken ”Trolltunga” och jag föredrar det förstnämnda som låter mer magiskt) verkar den ändå vara bra översatt, originalet är på tyska och min tyska är obefintlig men texten och sidorna bara rinner iväg även om inte spänningen är bokens främsta flaggskepp. Det är fortfarande karaktärerna, händelserna och förhållandet till det skrivna ordet som är historiens största behållning, det är väl värt att fundera över och även bortom den filosofiska aspekten är det en fantastiskt tankeväckande och magisk liten historia.

Han visste inte vad han skulle ta sig till. Förbannade oreda! Den här berättelsen hade tydligen för många personer. Hur skulle han kunnat förutse allt som de hittade på? Fullständigt omöjligt, framför allt om det handlade om en ung flickas hjärta. Ingen kunde begära, att han skulle förstå sig på det.

(Finns också på Catahya)