När bokhyllorna inte orkar med längre (dagens tips)

I förrgår upptäckte jag något ganska alarmerande: ett av mina bokhylleplan har fullkomligt bågnat till följd av att det fått bära alldeles för tunga böcker (men seriöst, vad ska man ha i en bokhylla om inte böcker och bör de inte tåla lite även om det är billiga Ikea-hyllor?) Jag blev lite småskraj över att den skulle ge sig helt så jag sågade till en bräda och kilade in emellan den och hyllan under, blev perfekt! Förutom att det inte var särskilt snyggt med en träfärgad bräda i en svart bokhylla, det blev fram med målarlåda och nu är det inte bara ett hyllstöd utan också ett dekorativt bokstöd som skiljer mina engelska pocket från mina svenska. Gult var en av få hobbyfärger jag hade hemma för tillfället så gula blommor blev det, men jag funderar på att ta en avstickare till Panduro imorgon (en av få affärer som för mig är lika farlig för plånboken som en bokaffär) och trycka dit några blåa blommor också. Eller röda kanske, mest för skojs skull.

På tal om min bokhylla så har en hel hög böcker fått göra plats för min (eller mammas, om man ska vara helt nogräknad) stereo som jag har saknat nu i snart två år. Äntligen slut på att spela skivor på datorn med kassa högtalare, det är en riktigt fin stereo som funkar kanon även om den snart har trettio år på nacken, inte illa! Igår nyinvigde jag den med I’m on TV:s debutskiva Plastic Paradise som kommer ut 3 november och som jag har recenserat för Kulturbloggen. I like!

Jag och ljudböcker

Kärlekshistorier kan vara både komplicerade och svåra, och precis som med vissa författare har jag ett väldigt ambivalent förhållande till ljudböcker. Ljudböcker i allmänhet och vissa ljudböcker i synnerhet.

När själva fenomenet ”ljudbok” dök upp var jag väldigt tveksam. Böcker skulle ju läsas, tyckte jag som egentligen inte var särskilt gammal då. Inte heller kopplade jag ihop det med mammas högläsning när jag var riktigt liten, som jag verkligen älskade. Det var ju inte alls samma sak.

Numera har jag lärt mig att det åtminstone nästan faktiskt kan vara samma sak. Inte med alla ljudböcker, det är faktiskt väldigt sällan tycke uppstår mellan mig och uppläsare men när det väl gör det, är det ljuv musik för mina öron. Allra finast kanske det är när Astrid Lindgren läser sina böcker, det är nästan en större upplevelse att höra henne berätta sina egna ord än att läsa dem själv, speciellt eftersom hon snarare just berättar än bara läser. Hon är ju även berättare på flera av de filmer som spelats in efter hennes böcker, framförallt Emil- filmerna.

En annan som förhöjer värdet på sin egen bok är Mark Levengood. Jag älskar hans böcker och jag har både läst och lyssnat på hans första bok, Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Den är rolig att läsa men den är ännu roligare att lyssna på.

Jag antar att det är något speciellt med författare som läser sina egna böcker, men bland mina favoriter finns också några som läser andras böcker och som är helt makalösa på att skapa en stämningfylld uppläsning och verkligen dra med sig lyssnaren i historien. Mina favoriter i ljudböckernas värld är Gösta Berlings Saga läst av Per Myrberg och Harry Potter– böckerna inlästa på engelska av Stephen Fry. Framförallt den senare är underbar, Stephen Fry förvandlar en ljudbok till ren enmansteater och hans olika röster för varje karaktär gör verkligen allt levande, som det i och för sig är även när man läser boken själv men som får en helt ny nivå i hans uppläsning. Hans underbara engelska accent och konspiratoriska berättarröst får mig också att känna mig som jag sitter framför brasan i en mysfåtölj någonstans i England och lyssnar på min favoritfarbror. De många timmarna försvinner på ett litet kick, vill jag lova.

Någon gång minns jag att jag under mina litteraturvetenskapliga år på Växjö Universitet hörde en uppläsning av Edgar Allan Poes Det skvallrande hjärtat som var kanonbra, men jag har tyvärr gått och glömt vad uppläsaren hette.

Vad tycker du om ljudböcker? Har du några favoriter?