Eländes elände (och hoppas inte på ännu mer elände)

Jag har efter långt om länge börjat läsa Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan och även om jag inte har kommit så långt, så tycker jag om den. Det går inte så himla snabbt att läsa men Tidsresenärens hustru tog mig en halv evighet att komma in i och sen sträckläste jag och älskade så jag har gott hopp.

Så långt är det bra, värre är det i det vanliga liv som finns utanför böckernas värld (ja, det finns faktiskt…!) Just nu jobbar jag både väldigt mycket och en hel del övertid och mitt jobb är stressigt i vanliga fall, även om det är mindre nu än tidigare. Men vi har för tillfället väldigt mycket mer att göra på jobbet än vanligt eftersom en hel hög av oss är sjuka, i stort sett halva Östersund ligger nerbäddade i magsjuka då det har kommit en mycket otrevlig parasit i dricksvatten – kul! Speciellt jobbigt var det i helgen eftersom det redan i vanliga fall är mer att göra på helgerna. Var parasiten kommer ifrån och hur de ska få bort den är inte helt klart än men tydligen kommer det handla om flera veckor. Allt vatten måste kokas innan användning och det är tydligen bara att hoppas att man håller sig frisk, jag ber nästan till högre makter just nu eftersom jag åker till Stockholm på onsdag och på lördag ska se Helloween på Fryshyset. Jag vill inte bli sjuk!

I övrigt är jag lite småsur. Östersundsposten var för några dagar sedan mycket trevliga och publicerade en förstorad närbild på parasiten på framsidan av tidningen – det gick inte att missa den. Förlåt mig, men räcker det inte att man läser om att det finns magsjukeparasiter i vattnet man dricker och duschar i, måste man verkligen se en bild på det äckliga eländet också? På framsidan? Och om de nu tvunget måste publicera en bild (som verkligen var vidrig) kan de inte göra det på en baksida med en stor varningstext på framsidan:”Kvackelmagade – håll er undan!”? Jag avskydde min naturvetenskapsbok på gymnasiet eftersom där fanns en väldigt äcklig bild på ett kvalster – med klor och allt! – som jag aldrig kunnat glömma och jag hatar verkligen alla former av insekter. Vem behöver se en bild på en magsjukeparasit? Vem vill? Och om någon faktiskt vill, så är jag säker på att det kan googlas fram men måste det vara på framsidan av tidningen, I ask you!

Liljecronas hem – Selma Lagerlöf

Liljecronas hem är en askungesaga av bästa mått. Lövdala prästgård är beläget på den uttorkade Svartsjöns botten och där bor den godhjärtade pastor Lyselius och hans dotter Maja-Lisa, vilken förlorat sin mor och nu tvingas lyda under sin onda styvmor, Raklitza. Fadern är blind för vad som pågår men lilljäntan som får arbete i prästgården vill inget annat än hjälpa Maja-Lisa. Sagan trogen kommer snart en mörk främling i Maja-Lisas väg men kärleken är inte helt okomplicerad och Raklitza gör allt för att förpesta livet på Lövdala för sin styvdotter och för tjänstefolket, utan att Maja-Lisas far märker någonting.

Liljecronas hem är en mycket vacker saga, måhända lite sorglig i kanterna men det gör den egentligen bara ännu finare. Som vanligt målar Selma Lagerlöf upp en fantastisk bakgrund och ett sceneri med prästgården som är belägen på en uttorkad sjöbotten och inte minst med snöovädret som inleder sagan och som presenterar läsaren för lilljäntan på ett underbart roligt sätt. Jag tycker alltid om att vistas i Selma Lagerlöfs värld, Liljecronas hem inget undantag.