Hjärtdjur – Herta Müller


Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklippta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna.

Herta Müller berättar på ett väldigt intrikat och sanslöst vackert språk hur det var att leva i Rumänien under Ceausescus styre. Det är svårt att följa med och svårt att tyda alla metaforer som staplas på varandra, jag tvingar mig själv att läsa långsamt för att inte missa något men ändå slår jag ihop boken med tanken att jag måste läsa den igen någon gång. Det är framförallt sättet hon blandar det höga och låga, det rättframma och poetiska och långa och korta meningar som slår mig. Det är ibland svårt att läsa men det är vackert, och det är gripande.

Mina tår stack ut under sängen vid fotändan. På min mage låg hönsplågan. Klänningen på stolen förvandlades till en drunknad kvinna. Jag var tvungen att ta bort den. Strumpbyxorna hängde som avskurna ben från stolsrygen.

I mörkret hade jag legat i en säck. I den med skärpet, i den med fönstret. Och i den med stenarna som inte blev min.

Språket fastnar på karaktärerna, på både bra och dåliga sätt. Ibland tar språket över karaktärerna och de försvinner, men oftare känner jag igen dem genom språket, de talar till läsaren istället för rätt ut i luften.

Jag var rädd att mina händer skulle slå henne i ansiktet.

Jag har alltid varit förtjust i symbolik. Jag tycker om när betydelser ibland ligger gömda, för det betyder att författaren litar på att läsaren förstår och inte bara ser, det känns mer förtroligt och det ger ofta symbolen ifråga – eller det symbolen står för – större betydelse och genomslagskraft. Men ibland är jag inte riktigt säker på att jag helt och hållet förstår allting i Hjärtdjur, alla symboler, liknelser och associationer som dyker upp. För mig är det verkligen trög och långsam läsning, och jag tror att jag måste läsa om boken någon gång. Jag hade gärna velat läsa mer av Herta Müller, men det känns som att man i sådana fall måste har rejält med tid och ro.

Mitt hjärta har bråkat, sade hon.

Glömt är glömt är glömt?

Jag är i ett smärre dilemma. För två år sedan lånade jag en bok av en person jag inte längre har någon kontakt med. Jag har ringt/sms:at personen ifråga flera gånger och påmint om att hämta boken, men inte ens fått något svar. Jag tyckte inte särskilt mycket om boken och undrar nu om jag ska låta den samla damm i bokhyllan eller se Bokbytardagarna på biblioteket som ett perfekt tillfälle att göra sig av med den? Eller hur många år och påminnelser måste passera? Vad hade ni gjort?