Förvriden – Frida Edman

Det är inte bara omslaget som är läskigt med Frida Edmans Förvriden, men det ger upphov till den första kalla kåren och jag var tvungen att plocka bort det innan jag började läsa. Hu.

Just kalla kårar är Frida Edman bra på. Förvriden är ingen renodlad skräckberättelse som håller mig vaken hela natten, snarare är den ett märkligt pussel av sagoväsen, mystik, försvinnanden och sådan skräck som kryper sig på när man minst anar det. Flera livsöden flätas ihop under läsningen och berättarrösten hoppar mellan olika personer. Moa, den lilla flickan som försvinner. Miranda, hennes mamma. Donnie, pojken som också försvinner. Margareta, som håller sin man instängd. Sören, som rymmer. Och den mest skrämmande, gudinnan.

Till en början förirrar jag mig i de olika berättarrösterna men ganska snart utkristalliseras ett mönster och de blir lättare att skilja åt. Ändå stannar jag upp i berättelsen ibland, språket är ibland lättflytande och ibland ganska trögt, som om personernas ryckiga tankar verkligen är nedpräntade precis som de tänkts. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, faktiskt, men det gör verkligen karaktärerna verklighetsnära.

Språket är inte bokens högsta kvalitéer, men stämningen bidrar verkligen till att den är minnesvärd. Allra läskigast är Moa, som när hon kommer tillbaka är en helt annan flicka. Hon verkar inte vara Moa längre, snarare något mycket äldre och ondare, instängt i en tioårig flickas kropp. Det är riktigt, riktigt läskigt.

Mörkersdottir förlag, 2011

Andra som har läst: Boktokig, BokstävlarnaFiktiviteter.

Hört, hänt och sett i sommar

I förra blogginlägget berättade jag om min långa bloggfrånvaro i sommar. Men det har trots allt inte bara varit elände, det har varit en del roliga saker också. Jag och min pojkvän var på festival i juli, Getaway Rock i Gävle där vi såg en gammal barndomsidol – Alice Cooper. Det var riktigt häftigt! Vi såg också The Darkness, lite nyare band men också stora idoler för mig.

Vi besökte också skeppet M/S Bounty som lade till vid Skeppsbron i Stockholm under en helg och eftersom jag har älskat pirathistorier sedan jag var liten var det verkligen en självklarhet att besöka. Att kliva ombord på skeppet som användes både till filmen Myteriet på Bounty och två av Pirates of the Caribbeanfilmerna var en riktig höjdpunkt för en liten nörd som jag, jag hoppade nästan jämfota av förtjusning innan vi gick ombord (och fick hålla mig i skinnet ganska hårt för att inte brista ut i de allra bästa Jack Sparrow-replikerna jag hade på lager, alternativt bara tjuta ”Skepp ohoj!”)

Jag på sista bilden.

Annars? Sedan min pojkvän kom tillbaka från Stockholm har vi mest varit i hans sommarstuga, paddlat kanot och badat eller legat på en filt i gräset och läst – han Stephen Kings Vargarna i Calla och jag Michel Fabers The Crimson Petal and the White, den senare ett riktigt tegelstensprojekt men åh så bra den är! Det är inte lika lätt att koncentrera sig när man är tillbaka i stan och ska jobba också, men i helgen kunde jag ligga i flera timmar i gräset och vara totaluppslukad av 1800- talets London och alla dess mer eller mindre skumma invånare och karaktärer.

Det kommer en hel del recensioner under veckan, några har jag buntat ihop så det inte blir rena recensions- kaoset här på bloggen. Det kommer också dyka upp en intervju med Anders Fager som jag gjorde i våras. Häng på!