Deckarsommar – dubbelrecension nummer två

I förra dubbelrecensionen skrev jag om Höstoffer och Vårlik och den här gången blir det Box 21 och Askungar.

Box 21 av Roslund & Hellström är en hemsk berättelse som börjar med att två kvinnor hittas av polisen, instängda i en lägenhet och tvingade att arbeta som prostituerade. Den ena flyr och den andra läggs in på sjukhus med trettiofem piskrapp över ryggen. En annan man blandar amfetamin med tvättmedel och jagas för att få sitt straff. Mitt i allting är poliserna Ewert Grens och Sven Sundkvist.

Box 21 är fruktansvärd och tyvärr mycket trolig, den är också mycket spännande men det är de kvinnliga huvudpersonerna som är sympatiska, poliserna rör inte alls någon sympati utan är istället både klyschiga och tråkiga.

Askungar är första boken i Kristina Ohlssons serie där redan lästa Änglavakter utgör tredje delen. Däremellan finns Tusenskönor, har jag för mig. I Askungar försvinner en liten flicka från ett X2000- tåg och alla resurser sätts in för att hitta henne. Utredningen leds av legendariske kommisarien Alex Recht och till sin hjälp har han Peder Rydh och Fredrika Bergman, den senare en civilanställd utredare.

Till skillnad från Box 21 är huvudpersonerna i Askungar både sympatiska och intressanta. Jag gillar att de är så olika och har så olika erfarenheter, samt att de inte är så klyschiga som personer i kriminalromaner ofta är. Jag kommer nog läsa Tusenskönor också.

Deckarsommar – dubbelrecension nummer ett

Som ganska många andra i bloggvärlden läser jag ganska många deckare under sommarmånaderna. Jag skulle inte säga att det är på knarkar-nivå och kanske inte ens slukarnivå, men några slinker ner. Det blir två dubbelrecensioner av min deckarläsning i sommar, den andra kommer ikväll.

Den första boken jag läste, i i juni någon gång, var lite paradoxalt Mons Kallentofts Höstoffer. Precis som de andra böckerna i serien handlar den om polisen Malin Fors, något trasig och på väg mot alkoholberoendets brant. I Höstoffer har advokaten Jerry Petersson blivit mördad och lämnats i vallgraven till det slott han precis blivit ägare till. Malin Fors misstänker de förra ägarna av slottet, familjen Fågelsjö, som tvärtemot vad de säger inte verkar ha velat lämna slottet ifrån sig. Samtidigt går det allt snabbare mot ruinens brant för Malin själv.

I Vårlik får vi träffa en Malin Fors som är nysläppt från behandlingshem och något renare, om än fortfarande lite trasig i sinnet. I Vårlik är det två små barn och en mamma som blir offer för en explosion mitt i centrala Linköping. Vanliga aktivister, eller?

Jag tycker Mons Kallentoft är en relativt frisk fläkt i deckarvärlden. En hel del handlar tyvärr om att passa in historien i precis samma fack som alla andra deckare, men mycket annat är nyskapande. Offret får en egen röst i varje bok, och kommenterar själv utredningens framåtskridande. Det gör att man kommer offret nära på ett annat sätt än man annars hade gjort. Däremot tyckte jag inte böckerna var lika bra som de två tidigare i serien, Midvinterblod och Sommardöden. Jag vet inte om det är för att själva konceptet börjar bli tråkigt eller om det helt enkelt är sämre böcker. Vissa huvudpersoner kan figurera i hur många böcker som helst men jag hoppas Den femte årstiden – som jag inte läst än – blir den sista i serien om Malin Fors. Frågan är om inte Vårlik borde varit den sista, men hursomhelst ser jag fram emot något annat från Mons Kallentoft i fortsättningen.

Deckarsommar – dubbelrecension nummer ett

Som ganska många andra i bloggvärlden läser jag ganska många deckare under sommarmånaderna. Jag skulle inte säga att det är på knarkar-nivå och kanske inte ens slukarnivå, men några slinker ner. Det blir två dubbelrecensioner av min deckarläsning i sommar, den andra kommer ikväll.

Den första boken jag läste, i i juni någon gång, var lite paradoxalt Mons Kallentofts Höstoffer. Precis som de andra böckerna i serien handlar den om polisen Malin Fors, något trasig och på väg mot alkoholberoendets brant. I Höstoffer har advokaten Jerry Petersson blivit mördad och lämnats i vallgraven till det slott han precis blivit ägare till. Malin Fors misstänker de förra ägarna av slottet, familjen Fågelsjö, som tvärtemot vad de säger inte verkar ha velat lämna slottet ifrån sig. Samtidigt går det allt snabbare mot ruinens brant för Malin själv.

I Vårlik får vi träffa en Malin Fors som är nysläppt från behandlingshem och något renare, om än fortfarande lite trasig i sinnet. I Vårlik är det två små barn och en mamma som blir offer för en explosion mitt i centrala Linköping. Vanliga aktivister, eller?

Jag tycker Mons Kallentoft är en relativt frisk fläkt i deckarvärlden. En hel del handlar tyvärr om att passa in historien i precis samma fack som alla andra deckare, men mycket annat är nyskapande. Offret får en egen röst i varje bok, och kommenterar själv utredningens framåtskridande. Det gör att man kommer offret nära på ett annat sätt än man annars hade gjort. Däremot tyckte jag inte böckerna var lika bra som de två tidigare i serien, Midvinterblod och Sommardöden. Jag vet inte om det är för att själva konceptet börjar bli tråkigt eller om det helt enkelt är sämre böcker. Vissa huvudpersoner kan figurera i hur många böcker som helst men jag hoppas Den femte årstiden – som jag inte läst än – blir den sista i serien om Malin Fors. Frågan är om inte Vårlik borde varit den sista, men hursomhelst ser jag fram emot något annat från Mons Kallentoft i fortsättningen.