Boklördag: Avslutning och bildbevis – eller serien om böcker i mitt hem.

I Boklördagens tredje inlägg flyttade jag om och svor över mina bokhyllor. Här ser ni resultatet:

Jag vet att jag – till skillnad från en hel del bokbloggare och boknördar har en ganska mager bokhylla (min pojkvän vill med bestämdhet hävda motsatsen här) på ungefär 150-200 titlar. Större delen av min boksamling ligger dock nerpackad eller står i bokhyllor hos min kära mor tills jag skaffar en något större lägenhet än jag bor i nu. Mitt i bokhyllan ser ni en del av min fina draksamling och allra övers tronar underbara Hedwig som jag fick i födelsedagspresent av fina fina Bella för två år sedan. Längst ner är zombiebrädspelet Last night on earth som jag och nördgänget spelade igår (eller: läste regler i två timmar och spelade i en och zombierna vann…)

Men det är ju inte bara i bokhyllan jag har böcker. På sängbordet, Sju jävligt långa dagar, Spökriddaren och hans väpnare (som är galet bra!) och evighetsprojektet Det andra könet.

I köket, främst kokböcker. Längst ner hänger mammas hemmaodlade vitlök på tork, som jag använder till att avvärja vampyrer med (och ibland även i matlagning när andan faller på.)

Hur ser böckernas hem ut hos er? Visa gärna i era egna bloggar! Jag säger härmed också hejdå till dagens Boklördag och hoppas vi ses på mässan om knappt en vecka!

Boklördag: Nelly Sachs

Nelly Sachs föddes i Berlin 1891 och dog i Stockholm 1970. Hon fick Nobelpriset 1966 för sin poesi som är både vacker, tung och sorglig. Jag har läst ungefär en tredjedel av hennes samlade dikter och de är mycket att ta in på en gång, de är ofta fyllda av död och sorg och framförallt över de olyckor som följt det judiska folket.

Jag tycker om många av Nelly Sachs dikter. Vad jag tycker extra mycket om är hur vackra även rubrikerna till de olika diktsamlingarna är, som Din kropp i röken genom luften, Böner för den döde brudgummen, Gravskrifter skrivna i luften, Körer efter midnatt, I vanmakt bakom ögonlocken, Färd mot det stoftlösa och Glödande gåtor. Jag älskar dikter där författaren verkligen kan vrida till metaforerna så de blir så vackra att man nästan vrider sig själv, och jag hade önskat att jag kunnat läsa Nelly Sachs på originalspråk.

Redan omfamnad av den himmelska tröstens arm
Står den vansinniga modern
Med trasorna av sitt sönderrivna förstånd
Lägger hon sitt döda barn i en kista,
Lägger sitt förlorade ljus i kista,
Formar sina händer till krukor
Och fyller dem ur luften med sitt barns kropp,
Fyller ur luften med ögonen, håret
Och det skälvande hjärtat –

Så kysser hon det ur luften födda
Och dör!

Boklördag: Vilken teater! – Siegfried Lenz

Vilken teater är en ganska liten bok, bara hundra sidor, men på de sidorna hinns det ändå med en hel del och absurditeterna flödar tillsammans med en ganska skarp humor. Det är inget som får mig att skratta högt men det är underfundigt och småroligt och jag ler definitivt.

Vi får lära känna Clemens och Hannes som är cellkamrater i Isenbüttel, Hannes sitter där för att han har lekt trafikpolis och Clemens har varit lite för generös med fina betyg till de kvinnliga elever som delat säng med honom. En dag ser de sin chans att rymma när ett teatersällskap kommer på besök till fängelset. De kapar helt sonika bussen, kör iväg och hamnar till slut i grannstadens nejlikefestival där de av misstag blir tagna för teatersällskapet själva.

Vilken teater! är verkligen en sanslös teater, en rolig blandning av komik och allvar och framförallt lustiga personligheter som gör boken väldigt läsvärd.

Ingrids boktankar, Bokmania och  Lyran har också läst.

Thorén och Lindskog, 2011

Köp boken här eller här.

Boklördag: And they lived happily ever after… eller?

Jag är en notorisk olyckliga slut-älskare. Men när jag läst några olika böcker under september månad har funderingen slagit mig: passar det alltid med olyckliga slut eller måste man nöja sig med ett lyckligt ibland? Nu talar jag inte om chicklit eller romantiska komedier för sådana läser jag färre på ett år än jag har fingrar på handen. Men en bok som är dramatisk, sorglig och spännande och sedan begåvas med ett ”they lived happily ever after”- hollywood slut, förtar det inte lite av de starka känslorna sorgen och spänningen framkallar? Jag är inget fan av spoilers så jag tänker inte säga vilka böcker det var som väckte den här funderingen, men jag kan säga som så mycket att de var två till antalet. Två riktigt starka böcker, men jag undrar om de inte hade lämnat en ännu större känsla efter sig om det varit ett olycklig istället för ett lyckligt slut.

Vad tycker du om lyckliga/olyckliga slut?

Boklördag: Den unge Werthers lidanden – Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden har fascinerat människor i århundraden och det är lätt att se varför. Det är en fängslande historia om den unge Werther och hans stora kärlek Lotte som är förlovad med en äldre man. När han inte kan få Lotte bestämmer han sig för att ta livet av sig. Kanske något överdrivet kan tyckas, men det är just de stora känslorna som verkligen utmärker boken. Goethe var inte rädd för att skräda orden när det gällde romantik och död och allting är verkligen blodigt allvar. Men trots alla högtravande – och långa – meningar är det ganska vackert och jag som föll handlöst för romantiken när jag pluggade litteraturvetenskap sugs in i det som en liten fluga mot ljuset. Jag – nästan – gråter av sympati för den unge Werther och jag tjusas verkligen av Goethes sätt att skriva.

Att vandra över ljunghedar, där stormvinden susar, där förfäders vålnader svävar på fuktiga dimmor vid månens matta sken! Att höra från bergen, vid skogsströmmens dån, andarnas halvt förklingade verop ur deras kulor och den till döds sig jämrande flickans klagan vid de fyra mosslupna, gräsbetäckta stenar, som gömmer hennes i slaget fallna älskade!

Boklördag: Den unge Werthers lidanden – Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden har fascinerat människor i århundraden och det är lätt att se varför. Det är en fängslande historia om den unge Werther och hans stora kärlek Lotte som är förlovad med en äldre man. När han inte kan få Lotte bestämmer han sig för att ta livet av sig. Kanske något överdrivet kan tyckas, men det är just de stora känslorna som verkligen utmärker boken. Goethe var inte rädd för att skräda orden när det gällde romantik och död och allting är verkligen blodigt allvar. Men trots alla högtravande – och långa – meningar är det ganska vackert och jag som föll handlöst för romantiken när jag pluggade litteraturvetenskap sugs in i det som en liten fluga mot ljuset. Jag – nästan – gråter av sympati för den unge Werther och jag tjusas verkligen av Goethes sätt att skriva.

Att vandra över ljunghedar, där stormvinden susar, där förfäders vålnader svävar på fuktiga dimmor vid månens matta sken! Att höra från bergen, vid skogsströmmens dån, andarnas halvt förklingade verop ur deras kulor och den till döds sig jämrande flickans klagan vid de fyra mosslupna, gräsbetäckta stenar, som gömmer hennes i slaget fallna älskade!

Boklördag: Jag bygger om

Ibland måste man flytta om i sina bokhyllor. Men när man står och rycker i en hylla och svär eder som osar för att den sitter fast och inte går att höja eller sänka – till den milda grad att pojkvännen i soffan börjar se ut som han undrar vad han gett sig in på, då är det kanske dags att tänka över sig själv lite…

Efter-bild kommer nog ikväll! Om jag lyckas sluta fred med hyllan som inte vill röra sig, vill säga.

Boklördag: På västfronten intet nytt – Erich Maria Remarque

På västfronten intet nytt är berättelsen om Paul, en ung soldat som hamnar i första världskrigets skyttegravar och om de fasor – och den kamratskap – han upplever.

Vi är två människor, två små gnistor av liv, och där ute är det natt och dödens avgrund.

Det är en ganska kort bok som går fort att läsa men den har väldigt mycket innehåll. Beskrivningarna av kriget och skyttegravarna är verkligen hemska men läsaren får också följa med på gåsjakt och på en sjukhusvisit som nästan blir dråplig när en av soldaternas fruar kommer på besök och resten av dem diskret vänder ryggen till. Små bitar av humor och glädje lyser till ibland, och vänskap. På västfronten intet nytt är en väldigt läsvärd bok och det finns mycket, mycket mer jag hade velat citera.

Men här i skyttegravarna har det minnet gått förlorat för oss. Det stiger inte längre upp inom oss; vi är döda, och det står fjärran vid horisonten, det är en syn, ett gåtfullt återsken som hemsöker oss, som vi hyser fruktan för och hopplöst älskar.

Boklördag!

Idag är det boklördag här i bloggen, och det kommer bli en hel drös med bokrecensioner och annat kul. Jag tänkte inviga den om en stund med några tankar om På västfronten intet nytt, efter frukost och några hinkar kaffe blir det mer boktankar, följ med!