Antiloper – Ester Roxberg

Astrid och Ellen är de ovanliga. De som i sin klass står ut från mängden, de som blev vänner första dagen på gymnasiet och de som håller ihop ända till slutet, när möjligheterna hopar sig och Barcelona hägrar. Astrid är indiepopälskaren med PJ Harvey som klarast lysande stjärna framför sig och Ellen är friidrottstjärnan med egen lägenhet.

Astrid klistrar små lappar och sätter hemma hos Ellen. Du är min bästa vän. Du är aldrig ensam. Ellen hittar dem inte förrän det är för sent. Astrid förstår inte vad som händer med Ellen, varför hon drar sig undan, slutar äta och har svarta ringar under ögonen. Ellen faller ner i ett svart hål och orkar inte ta sig upp, inte ens för Astrids skull.

Antiloper är en riktigt svår bok att läsa. Inte för att den är komplicerad, eller svårläst, eller dålig för den är raka motsatsen till allt det, men för att den är så gastkramande sorglig och trovärdig och så hemsk att den knyter en verkligt kall hand någonstans i mitt inre. Det är inte bara händelserna, utan också platsen. Den utspelar sig i min barndomstad Växjö och jag har varit precis där. Jag har också suttit i Linnéparken och åkt kana nerför Helvetesbacken, jag har också sprungit längs Västra Esplanaden och jag har också suttit på Broqvists kafé, även om jag var estet, hårdrockare och svartklädd och därför hängde mer på Skåres än på Broqvists. Men åh, vad jag har varit där. Ellens mörker och Astrid svårighet att förstå det är som en verklig känga i magen och det känns när man läser, någonstans mitt i magtrakten där man inte kan komma åt att klia hur gärna man än vill.

Det som är mest påtagligt och allra hemskast är Ellens sorg och kamp med livet när hon upptäcker meningslösheten, det är oerhört påtagligt även om Astrid är jaget i berättelsen, på något sätt verkar Ellens sorg genom Astrids svårighet att greppa den. Samtidigt finns det mycket som är vackert i Antiloper, vänskapen, och kärleken som ofta ligger precis under ytan och inte orkar bryta fram helt. Astrid vet inte vad hon kan säga till Ellen när ord inte finns, och Ellen kan inte säga till Astrid vad som plågar henne, utan hennes tankar återfinns i brev som läsaren får ta del av men inte Astrid, och på så vis får man en inblick även i Ellens tankar.

Det handlar också om språket. Det är så finkänsligt och vackert och belyser med så små medel vad som är så oerhört viktigt. Hur föräldrar ibland hastar förbi utan att märka, hur även tacos kan bli meningslöst när allt annat är det, hur viktigt det är med de små saker i livet man delar med en annan.

I början gick det långsamt att läsa och att vänja sig vid bokens annorlunda tilltal. Astrid är jaget och tilltalar ett ”du” genom hela boken, först känner man sig träffad som läsare men förstår ganska snart att det är Ellen som är ”du”. För mig gör det berättelsen oerhört närvarande och jag tycker att jag kommer både Astrid och Ellen precis inpå livet, jag kan inte lägga ifrån mig boken utan är fångad i deras värld och när jag väl vant mig dansar orden förbi över sidorna. Vackra och hemska.

Det var också längesedan jag läste en bok med en så talande framsida. Ljus över himlen, mörker under jorden. Två flickor, skuggor, med en stäpp av möjligheter framför sig, ett avgrundshål under sig och ett svart moln ovanför sig. Så vackert, så talande, så bra.

Som boken.

X-publishing, 2011.

Fiktiviteter har också läst.

Antiloper – Ester Roxberg

Astrid och Ellen är de ovanliga. De som i sin klass står ut från mängden, de som blev vänner första dagen på gymnasiet och de som håller ihop ända till slutet, när möjligheterna hopar sig och Barcelona hägrar. Astrid är indiepopälskaren med PJ Harvey som klarast lysande stjärna framför sig och Ellen är friidrottstjärnan med egen lägenhet.

Astrid klistrar små lappar och sätter hemma hos Ellen. Du är min bästa vän. Du är aldrig ensam. Ellen hittar dem inte förrän det är för sent. Astrid förstår inte vad som händer med Ellen, varför hon drar sig undan, slutar äta och har svarta ringar under ögonen. Ellen faller ner i ett svart hål och orkar inte ta sig upp, inte ens för Astrids skull.

Antiloper är en riktigt svår bok att läsa. Inte för att den är komplicerad, eller svårläst, eller dålig för den är raka motsatsen till allt det, men för att den är så gastkramande sorglig och trovärdig och så hemsk att den knyter en verkligt kall hand någonstans i mitt inre. Det är inte bara händelserna, utan också platsen. Den utspelar sig i min barndomstad Växjö och jag har varit precis där. Jag har också suttit i Linnéparken och åkt kana nerför Helvetesbacken, jag har också sprungit längs Västra Esplanaden och jag har också suttit på Broqvists kafé, även om jag var estet, hårdrockare och svartklädd och därför hängde mer på Skåres än på Broqvists. Men åh, vad jag har varit där. Ellens mörker och Astrid svårighet att förstå det är som en verklig känga i magen och det känns när man läser, någonstans mitt i magtrakten där man inte kan komma åt att klia hur gärna man än vill.

Det som är mest påtagligt och allra hemskast är Ellens sorg och kamp med livet när hon upptäcker meningslösheten, det är oerhört påtagligt även om Astrid är jaget i berättelsen, på något sätt verkar Ellens sorg genom Astrids svårighet att greppa den. Samtidigt finns det mycket som är vackert i Antiloper, vänskapen, och kärleken som ofta ligger precis under ytan och inte orkar bryta fram helt. Astrid vet inte vad hon kan säga till Ellen när ord inte finns, och Ellen kan inte säga till Astrid vad som plågar henne, utan hennes tankar återfinns i brev som läsaren får ta del av men inte Astrid, och på så vis får man en inblick även i Ellens tankar.

Det handlar också om språket. Det är så finkänsligt och vackert och belyser med så små medel vad som är så oerhört viktigt. Hur föräldrar ibland hastar förbi utan att märka, hur även tacos kan bli meningslöst när allt annat är det, hur viktigt det är med de små saker i livet man delar med en annan.

I början gick det långsamt att läsa och att vänja sig vid bokens annorlunda tilltal. Astrid är jaget och tilltalar ett ”du” genom hela boken, först känner man sig träffad som läsare men förstår ganska snart att det är Ellen som är ”du”. För mig gör det berättelsen oerhört närvarande och jag tycker att jag kommer både Astrid och Ellen precis inpå livet, jag kan inte lägga ifrån mig boken utan är fångad i deras värld och när jag väl vant mig dansar orden förbi över sidorna. Vackra och hemska.

Det var också längesedan jag läste en bok med en så talande framsida. Ljus över himlen, mörker under jorden. Två flickor, skuggor, med en stäpp av möjligheter framför sig, ett avgrundshål under sig och ett svart moln ovanför sig. Så vackert, så talande, så bra.

Som boken.

X-publishing, 2011.

Fiktiviteter har också läst.

En liten smula underbar – Dawn French

En liten smula underbar är Dawn Frenchs romandebut, en underhållande familjehistoria som är både sorglig och skrattframkallande. Den handlar om Mo, som ska fylla femtio och börjar undra vart livet egentligen tog vägen och när hon började se ut som sin mamma, om dottern Dora som hatar sin mamma och egentligen allting i allmänhet, om sonen Peter som känner släktskap med Oscar Wilde och om mormodern Pamela som finns till för alla lite då och då.

Jag gillar det, verkligen. Det är mycket igenkänningshumor och humor överhuvudtaget, men det är också en rå verklighet som då och då tittar fram – hur svårt det är att vara tonåring slår mig mest eftersom jag själv var där för inte så himla många år sedan. Den jag inte alltid tycker riktigt om är faktiskt Mo, för även om jag kan tänka mig hur svårt det kan vara att vara mamma till en krånglande tonåring förstår jag Dora mer än Mo när Mo inte dyker upp på hennes födelsedag.

Men jag undrar var pappan är i allting? Han befinner sig bara i utkanten och man får aldrig veta vad han tänker utan bara se honom genom Mos, Doras och Oscars olika ögon. En bild av en snäll och ganska menlös figur träder fram, men han får aldrig några karaktärsdrag och med tanke på hur färgstarka resten av familjen är hade jag gärna sett några kapitel även från pappans synvinkel, om än bara några korta. Det känns konstigt att få en så bred och djup inblick i en familj där en medlem utelämnas.

En liten smula underbar är ingen bok som ger mig några djupare insikter men det är en stunds verkligt trevlig underhållning och Dora är verkligen hjärtknipande igenkänningsbar.

Printz Publishing, 2011

Köp boken här eller här.

En liten smula underbar – Dawn French

En liten smula underbar är Dawn Frenchs romandebut, en underhållande familjehistoria som är både sorglig och skrattframkallande. Den handlar om Mo, som ska fylla femtio och börjar undra vart livet egentligen tog vägen och när hon började se ut som sin mamma, om dottern Dora som hatar sin mamma och egentligen allting i allmänhet, om sonen Peter som känner släktskap med Oscar Wilde och om mormodern Pamela som finns till för alla lite då och då.

Jag gillar det, verkligen. Det är mycket igenkänningshumor och humor överhuvudtaget, men det är också en rå verklighet som då och då tittar fram – hur svårt det är att vara tonåring slår mig mest eftersom jag själv var där för inte så himla många år sedan. Den jag inte alltid tycker riktigt om är faktiskt Mo, för även om jag kan tänka mig hur svårt det kan vara att vara mamma till en krånglande tonåring förstår jag Dora mer än Mo när Mo inte dyker upp på hennes födelsedag.

Men jag undrar var pappan är i allting? Han befinner sig bara i utkanten och man får aldrig veta vad han tänker utan bara se honom genom Mos, Doras och Oscars olika ögon. En bild av en snäll och ganska menlös figur träder fram, men han får aldrig några karaktärsdrag och med tanke på hur färgstarka resten av familjen är hade jag gärna sett några kapitel även från pappans synvinkel, om än bara några korta. Det känns konstigt att få en så bred och djup inblick i en familj där en medlem utelämnas.

En liten smula underbar är ingen bok som ger mig några djupare insikter men det är en stunds verkligt trevlig underhållning och Dora är verkligen hjärtknipande igenkänningsbar.

Printz Publishing, 2011

Köp boken här eller här.