Något om Nattfåk och om styrkan i sägner

Jag läser Johan Theorins Nattfåk just nu och den är så krypande otäck att jag nästan håller andan på kvällarna i höstmörkret och hör märkliga ljud knäppa i väggarna – det är bara höstvinden men i boken är det de dödas röster och det är lätt att inbilla sig saker när någon skriver så bra som Johan Theorin gör.

Extra kul var att boken inleddes med en kort svensk folksägen från 1800- talet, en som jag läst många gånger då sägner och sagor är ett stort hjärtebarn hos mig.

De döda samlas varje vinter för att fira jul. Men en gång blev de störda av en ogift gumma. Hennes klocka hade stannat, så hon gick upp för tidigt och kom mitt i julnatten till kyrkan. Det sorlade av röster som om det var gudstjänst där och det var fullt med folk. Plötsligt såg gumman sin fästman från unga dagar. Han hade drunknat många år tidigare, men nu satt han i en kyrkbänk bland de andra.

Den är kort och enkel men i höstmörkret får den mig att rysa, delvis just för att den är så enkel och inte utbroderad och delvis för att det var sådant här man verkligen trodde på i Sverige förr i tiden, faktiskt inte för så himla länge sedan om man tänker efter. Det finns en annan, liknande sägen som jag också tycker är så där hemsk och härlig i all sin enkelhet och som jag tänkte berätta för er i höstmörkret.

Efter klockan 12 på natten
firade de döda sin julotta i socknens kyrka.
Då skred en länge sedan hänsoven församling in i kyrkan.
I kyrkan stod den sist döda prästen för altaret
Folk som kommit förbi kyrkan på julnatten
har hört de döda sjunga psalmer.
Men de har aldrig stannat länge vid kyrkan
Utan skyndat fort därifrån.
Ibland kan du se jord på kyrkbänken
När du kommer till julottan
Det är döingemull.

Legenden om Morwhayle, Häxmästaren – Peter Bergting

Häxmästaren är första boken i serien Legenden om Morwhayle och blåser liv i en osämja som legat och grott i många år. Arteil Krill bor med sin far i staden Gopnyk, han har en tvillingsyster som försvann mystiskt för tio år sedan men en dag står hon i hans sovrum – hon har kommit genom en magisk portal och vill hämta honom till en förestående uppgift i Morwhayle på andra sidan havet.

Mitt första intryck av Häxmästaren är att jag blir lite brydd. Jag vet inte riktigt i vilken värld jag har hamnat, om staden Gopnyk finns i vår tid eller ens i samma värld som Morwhayle, tydligen går den magiska portalen över havet och inte till en helt annan värld – vilket är ganska ovanligt. På författarens hemsida läser jag att boken utspelar sig i världen Arzakkali, något som gärna fått stått i boken eller på baksidan. Baksidestexten för den här boken bygger för övrigt verkligen på det här med att baksidestexter är skräp. Ja, jag vill gärna få en introduktion till boken men jag vill helst inte veta hur den slutar, vilket man i stort sett får här. Minus för det.

Men nog med bryderier. När väl äventyren börjat pyra i boken blir den riktigt bra. Jag gillar karaktärerna och framförallt den gråskala med vilken Peter Bergting tecknar sina karaktärer. Ofta byggs fantasy upp på ekvationen ond mot god och det finns inte så mycket däremellan. Här är man inte riktigt säker på vem som är ond och god eller hur pass onda eller goda de egentligen är. Att det är flytande, det gillar jag och det ger inte bara mer djup till karaktärerna utan känns också mer trovärdigt.

Det märks däremot att det är första boken i en serie. Det känns som att jag mest får skrapa på ytan till Morwhayle och allt som händer däri, ibland blir det nästan för ytligt. Häxmästaren är ingen tegelsten, långt ifrån, och det behöver fantasyböcker verkligen inte alltid vara men något mer djup och några mer förklaringar hade jag gärna sett och jag hoppas det dyker upp i kommande böcker. Det vore synd att bygga upp något så lovande som Morwhayle och tappa bort grunden.

Trots några småsaker som jag inte tycker om är Häxmästaren en mycket lovande romandebut och framförallt gillar jag hur den mot slutet får inslag av kladdig spökhistoria när odöda skelett med hålögda kranium får ta plats i handlingen. Som skräckfantast tycker jag såklart det är oerhört kul, avslutningen är också spännande och jag kommer absolut fortsätta läsa serien.

Semic, 2011.