Barnflickan – Hanna von Corswant

En ung, svensk flicka reser som au-pair till Frankrike och hamnar i ett gammalt hus som luktar både det ena och det andra och med ett helt eget mausoleum i trädgården, gotiskt så det förslår. Dessutom dröjer det inte längre innan Karin fattar misstankar om varför hon egentligen är där, det finns inget barn i huset och enligt madame har det aldrig varit meningen att hon ska vara där som barnflicka. Både madame och huset är underliga och på natten hörs mystiska ljud. Vem är det som finns på övervåningen?

Barnflickan ser väldigt bra ut på papperet och alla ingredienser för en riktigt kuslig spökhistoria finns där, men på något sätt blir det aldrig riktigt så skrämmande som det borde vara. Det saknas liv och ande i berättelsen, den lyfter aldrig och blir till något levande som tar tag i mig och skrämmer livet ur mig.

Det finns ett krypande obehag i boken och jag lämnar den med en lätt illamåendekänsla men utan att ha blivit riktigt rädd någon gång. Det är synd, för möjligheterna finns verkligen där och Hanna von Corswant är riktigt duktig på att duka upp skrämmande scener. Framför allt finns det en scen med en docka i boken som hade kunnat skrämma slag på mig men det blir istället som att skräckkänslan rinner ut i sanden på något sätt.

Men det finns mycket som är bra också. Förutom de sista femtio sidorna när jag börjar undra vart berättelsen egentligen är på väg och vad det faktiskt är som händer, är det en väl uppbyggd intrig och handling. Det är också skickligt av författaren att så väl blanda nutid och dåtid, Karins fragmentariska minnen av modern vävs in i liknande situationer i nuet, det förvånade mig först men när jag får grepp om det skapar det en kuslig stämning som gör det svårt att skilja på vad som är illusion och verklighet.

Bokens hantverk är det inget fel på, ändå saknar jag någonting – det där lilla extra som får en bok att lyfta och skapa känslan av ”mer, mer!” när man slår ihop den. Jag kommer ändå fortsätta hålla ögonen på Hanna von Corswants utgivning för det skulle inte förvåna mig om det finns där en vacker dag och då kan det blir riktigt bra.

Dark Places har också läst.

Ordfront, 2011