Breaking Dawn – del 1

[spoiler-varning om du inte vill veta filmens soundtrack och spoiler-varning på handlingen om du inte läst boken]

Vilken brokig historia vi har, jag och Twilight-filmerna. För er som inte vet så älskar jag böckerna nästan förbehållslöst, jag var så nervös på första filmpremiären som bara en riktig liten bokmal som ska se en filmatisering av en favoritbok kan vara.

Men jag gillade den. New Moon och Eclipse tyckte jag däremot inte alls om och det var med förhoppningar som steg och sjönk ungefär som båten i The Perfect Storm som jag gick till bion igår.

Jag blev faktiskt överraskad. Eller, man skulle kunna säga,

You had me att Flightless bird, american mouth.

Den underbara låten från första Twilight- filmen fick återuppstå och jag som älskade Twilight- soundtracket var i min egen lilla himmel. Biostols-himlen – ni känner säkert igen den. Soundtracket till Twilight var lysande och bland det som jag inte gillade med de andra fimerna var hur musiken slarvades bort. Här har de, åtminstone lite, tagit sig i kragen och jag kan nästan förlåta dem för att de inte har med en enda Muse-låt.

Breaking Dawn är min favoritbok i serien, och det borde ha varit lätt att hitta många saker att hata med filmen. Som tur är följer de boken i en ganska välmålad röd tråd och det begås bara några små fel här och där. Irriterande, men det kunde varit så mycket värre. Historien är mer välberättad än i de andra filmerna och flyter mycket bättre ihop med både skådespelare och miljö.

Då och då sitter jag där och önskar att jag hade haft en skämskudde med mig, så pinsamt dåligt är det ibland (note to self inför nästa biobesök…) men som tur är så kommer inte de tillfällena så många gånger. Ofta är det dock Kristen Stewart som är ansvarig, jag tycker att hon har spelat fruktansvärt dåligt i alla fyra filmerna. Jag blir nästan galen på att hon inte kan få fram en hel mening utan att stöna mellan orden och jag tycker hon är otroligt dålig på att visa känslor. I en historia där just känslorna spelar så stor roll.

Det är riktigt synd, för jag gillar bokens Bella. Det är tur att de andra skådespelarna gör ett riktigt bra jobb, speciellt gillar jag Billy Burke som Charlie Swan. Han har en ganska liten roll men gör så himla mycket av den, man kan inte låta bli att le.

Vad de faktiskt har lyckats allra mest med är det jag var allra mest tveksam inför – slutet. Hur kan man på ett trovärdigt sätt göra film av den ganska grisiga historia Bellas graviditet och framförallt förlossning är? Jag som är ett känt fan av blodiga vampyrhistorier både äcklas och gottar mig åt just den delen, men jag trodde inte det skulle bli så bra på film som det faktiskt blev. Det var inte så blodigt som jag hade tänkt mig, men det räckte och blev över ändå. Dessutom lyckas det med konststycket att göra det både nervkittlande och spännande – även om jag redan vet hur det slutar. Jag gillar det.

Jag gillar musiken, jag gillar tempot, jag gillar skådespeleriet – med undantag för huvudrollsinnehaverskan – jag gillar miljöerna och ja, jag gillar faktiskt filmen.

Det jag inte gillar är att behöva vänta ett helt år till nästa film.