Pappa Långben – Jean Webster

Jerusha, eller Judy som hon också kallar sig, är uppväxt på ett barnhem och har inte sett så mycket i livet utanför dess gråa väggar. Hon har inte mycket framtidsutsikter tills en dag en man i barnhemmets styrelse läser en av hennes historier och tycker den är så kvick att han skickar henne till college för att bli författarinna – på villkoren att hon inte får veta vem han är och att hon måste skriva ett brev i månaden till honom för att berätta hur det går. Boken består av Judys brev till mannen som hon helt sonika döper till Pappa Långben eftersom det enda hon sett av honom är hans långa ben.

Förra boken jag läste i boxen med uppväxtklassiker tyckte jag inte särskilt mycket om och därför blev jag himla glad åt att Pappa Långben är en så rolig och underfundig historia.

Framförallt tycker jag att Jean Webster har skapat en otroligt trovärdig Judy – som en ganska typisk tonåring flänger hon mellan olika intressen och olika humör – endera dagen är hon full av beundran för Pappa Långben och endera dagen är hon irriterad och arg för att han inte säger vem han är och inte svarar på hennes brev.

Jag gillar också hur frispråkig Judy är, hur hon ibland säger rakt ut vad hon tycker om det ena eller andra och ibland gömmer det bakom ironiska och spefulla kommentarer.

Engelska lärarinnan sade att min sista uppsats visar ett sällsynt mått av originalitet. Det sade hon verkligen. Så föll hennes ord. Det låter väl inte vidare troligt, när man tänker på de aderton års träning jag har haft? John Grier-hemmets strävan (som ni säkert käner och hjärtligt gillar) är att förvandla nittiosju föräldralösa till nittiosju tvillingar.

Pappa Långben är en ganska enkel bok men inte sämre för det, framförallt är det en stunds väldigt underhållande läsning.

En bok om dagen och Boktagen har också läst.

Tegelstenstipsning!

I veckans Tematrio hos Lyran är det jullovsläsning som står på agendan och vad passar då bättre än en tegelsten? Jag är en tegelstensälskare av rang och här tipsar jag om tre all-time-favoriter:

1. Ganska nyligen läste jag Justin Cronins The Passage och föll totalt. Tegelstenstjockleken till trots läste jag ut den på några dagar för den var helt enkelt fantastiskt bra. Den utspelar sig i en framtida värld där vampyrerna härjar och människorna är överlevare. Justin Cronin ger prov på en stillsam men effektiv berättarteknik där man inte vill missa ett enda ord.

2. Lite längre lästid tog The Crimson Petal and the White av Michel Faber men det betyder inte att den var sämre, snarare tvärtom. En fantastisk skildring av ett smutsigt viktorianskt London där underklass ställs mot överklass när den unga prostituerade Sugar får en beskyddare i form av Mr. Rackham. Mr Rackham, rik arvtagare till Rackhams tvålar, blir kär i Sugar och tar henne under sina vingars skugga. Mörkt, dystert, vackert och framförallt Londonslum när den är som allra påtagligast.

3. Tegelstenarnas tegelsten skulle man kunna kalla Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr. Norrell, inte bara för det digra formatet utan för att det är en så otroligt fin bok. Åtminstone är upplagan jag har det, en bok med svart omslag, svarta kanter och ett svart bokmärkesband – ni vet ett sånt som brukar finnas i biblar. Det är också en bok med fina illustrationer och små (och stora) fotnoter spridda över hela texten. Förutom det är den såklart också helt fantastisk!

Vad tycker ni om tegelstenar?