Något mer om Harry Potter

Jag har under vintern läst om alla sju Harry Potter-böckerna. Igen. Jag får aldrig någonsin nog av dem. Igår skrev jag om böcker jag läser om och om igen, och jag fick ett väldigt gensvar från er på frågan om vilka böcker ni läser om eller inte läser om. Kontentan verkar vara att de flesta läste om böcker i ungdomen men inte lika mycket, eller inte alls, i vuxen ålder. Varför är det så? Älskar man inte böcker med samma frenesi man gjorde då, eller är det helt enkelt så att det finns för mycket böcker som ska läsas så man inte har tid att läsa om?

Det senare, skulle jag tro. Och visst lider även jag av den då och då återkommande paniken över att det finns så många bra böcker jag aldrig kommer hinna läsa, men samtidigt vet jag också att mellan vissa böckers pärmar döljer det sig en värld jag älskar att återkomma till om och om igen. Det fantastiska med sådana böcker är också att det kan vara en helt ny värld, eller en något förändrad, som slår ut sina vingar mellan sidorna den andra eller sjuttioelfte gången du öppnar dem. Jag kan ofta hitta helt nya aspekter i Harry Potter-serien eller i Twilight– serien, repliker jag inte lade märke till förra läsningen men som nu helt plötsligt verkar bära hela historiens kärna på sina axlar.

Är inte det fantastiskt?

JK Rowlings sju böcker om en spenslig liten trollkarl är precis sådana böcker och det är delvis därför jag läser dem om och om igen. Det är också för att jag vet att varje ny läsning bjuder på en fantastisk upplevelse och en djupdykning i en helt annan värld. Den bjuder också på en blandning av sorg och humor som gör att skrattet ganska ofta fastnar i halsen – och i de sista två böckerna en spekulation om döden och självuppfyllande profetior som jag tycker är väldigt intressant.

”Tell me one last thing. Is this real? Or has this been happening inside my head?”
”Of course this is happening inside your head, but why on earth should that mean that it is not real?”