Årets första månadssammanfattning

2011 blev ett himla bra läsår och 2012 har bara startat något sämre. Jag beklagade mig häromdagen över att det var längesen jag hittade en riktig bokälskling men sedan kom Amanda Hellberg och Karin Fossum och ändrade på den sakenTistelblomman älskade jag nästan – men inte riktigt – utan förbehåll och Jag kan se i mörkret utnämns härmed till vad som förmodligen kommer bli en av årets obehagligaste böcker. Jag har inte läst någon ny bok den här månaden som jag älskat helt kompromisslöst men jag hoppas februari ändrar på det!

List- och siffermässigt ser månaden ut så här:

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban – JK Rowling (omläsning)
Harry Potter and the Goblet of Fire – JK Rowling (omläsning)
Harry Potter and the Order of the Phoenix – JK Rowling (omläsning)
Harry Potter and the Half-Blood Prince – JK Rowlig (omläsning)
Harry Potter and the Deathly Hallows – JK Rowling (omläsning)
Döda flickors dans (del 2 i Vampyrerna i Morganville) – Rachel Caine
Strändernas svall – Eyvind Johnson
Livets sommar – Oddvør Johansen
Andas samma rytm som du – Annelis Johansson
Serenissima – Erica Jong
Tistelblomman – Amanda Hellberg

11 lästa böcker
5 omläsningar
7 ungdomsböcker (om man räknar in HP-böckerna här)
5 böcker lästa på engelska
1 tegelsten
1 bok läst i hyllvärmarutmaningen men ingen ur mytserieutmaningen

Bäst (om man undantar HP-böckerna som ju är bland mina favoritböcker all-time) var Tistelblomman och Strändernas svall.

Sämst var överraskande nog Erica Jongs Serenissima.

Tistelblomman – Amanda Hellberg

Jag börjar få ett ganska ambivalent förhållande till Amanda Hellbergs böcker. Jag fullkomligt älskade Styggelsen som är så där äcklig och fängslande som riktigt bra skräck ska vara. Döden på en blek häst var visserligen väldigt bra och väldigt stämningsfull men med en deckartwist på slutet som jag inte riktigt gillade. Tistelblomman är den tredje boken om Maja Grå och återigen har Hellberg lyckats fantastiskt väl med den krypande stämningen och den otäcka och i många fall psykologiska undertonen som hela tiden finns där.

Maja och Jack flyttar till Skottland och till huset Tistelblomman efter Jacks formidabla succé som konstnär – för att bo tillsammans och för att Jack ska hitta lusten att måla igen. Men ganska snart störtas idyllen i kras av knackningar på nätterna, av inskränkta bybor som vägrar prata om Tistelblomman och av en närvaro i huset som Maja känner men som hon inte vågar berätta om för Jack – hon vågar inte säga till honom att hon är synsk. Majas slutenhet och Jacks irritation över att han inte målar längre tär på deras förhållande och ibland vill jag bara skaka om Maja och säga: ”Jamen prata med varandra istället då!” Det gör mig irriterad, men i övrigt gillar jag verkligen Maja.

Det är inte tu tal om att Hellberg är fantastiskt duktig på att skapa stämningar, det gamla huset långt ifrån ära och redlighet gör verkligen ett starkt intryck på mig och vad är egentligen bättre bakgrund för en spökhistoria än ett gammalt knarrande hus? Hellberg använder ett klassiskt men väl fungerande grepp när hon gör huset till en helt egen karaktär i historien, det andas och lever och många gånger är man inte helt säker på om det är ondska eller godhet som gömmer sig däri. Stämningen är oerhört tät och att någonting otäckt kryper precis utanför synfältet är ganska snart klart.

Men. Återigen kommer denna twist på slutet, en svårgissad förklaring som på något sätt verkar ha spirat ur en Dean Koontz- roman och getts deckarkläder och jag säger det inte som en komplimang. Tistelblomman utmärks verkligen av en krypande och suggestiv stämning hela boken igenom, berättelsen går långsamt framåt men det är det som paradoxalt nog skapar det oerhörda drivet att läsa vidare – att till viss del förstöra det genom att slänga in ett snabbt förklarande slut på några sidor förtar lite av den oerhörda förtjusning jag känner för boken.

Det förtar också lite av skrämselkänslan som verkligen håller i sig ända fram till slutet. Framförallt är Hellberg duktig på att skrämmas med små medel, hon behöver inte ta till stora smällar eller skriva skräcken på näsan på läsaren för att det ska bli otäckt. Ett nyckelhål, en helt vanlig tapet, ett dockhus och en kväll på teatern blir skräckmoment som får mig att rysa. Jag vill gärna fortsätta läsa om Maja men jag hoppas verkligen Hellberg håller rak kurs på skräckspåret och kastar deckargenren genom fönstret – det är i skräckens näste hon verkligen blir en lysande författare och jag vill så gärna läsa en bok där det håller även över slutet.

Forum, 2012

Köp den här eller här.

Andra som läst: Bokomaten, Lingonhjärta, Fiktiviteter, Enligt O, Calliope books, Dark Places.