The Hunger Games – filmen

Hungerspelen. En bok som verkligen fascinerade mig, kröp under huden på mig och fick mig att må illa. Suzanne Collins framtidsdystopi berättar om landet Panem där huvudstaden Capitol omges av tolv distrikt, alla mer eller mindre fattiga och alla bidrar de på olika sätt till Capitols välmående standard. Till följd av ett uppror för över sjuttio år sedan tvingas varje distrikt att årligen lämna en pojke och en flicka till huvudstaden där de stängs in på en arena och slåss tills en återstår. Hungerspelen.

När jag skulle se filmen var det många saker vad jag rädd för – främst kanske att filmskaparna skulle hollywoodisera filmen till den grad att den otäcka känslan försvann. Det gör de inte, åtminstone inte så mycket som jag trodde. Faktiskt förvånar det mig hur bra de har lyckats med att gestalta skräcken och tortyren i distrikten i kontrast mot den överdrivna glamouren i huvudstaden. Framförallt är jag imponerad över hur väl den underliggande protesten märks, den är subtil men stark och det lovar väl inför kommande filmer.

Trots filmens längd på nästan två och en halv timme rasar tiden iväg och filmen tappar varken tempo eller känsla på vägen. Allting är oerhört väl gestaltat, i stort sett alla karaktärer ser ut ganska precis som jag föreställt mig dem och skådespelarna – med några undantag – gör mycket väl ifrån sig. Framförallt är Jennifer Lawrence en fantastisk Katniss, tyvärr gillar jag däremot inte alls Liam Hemsworth som Gale.

Men i det stora hela gillar jag alltså. Det görs några små fadäser men det är en mycket bättre adaption än jag någonsin hade vågat hoppats på. Jag blir rädd, kanske inte lika rädd och illamående som jag blev när jag läste boken men jag lämnar ändå biosalongen med ett djupt obehag i maggropen. Så välgjord är filmen och så vidrig tycker jag historien är.

The Hunger Games – filmen

Hungerspelen. En bok som verkligen fascinerade mig, kröp under huden på mig och fick mig att må illa. Suzanne Collins framtidsdystopi berättar om landet Panem där huvudstaden Capitol omges av tolv distrikt, alla mer eller mindre fattiga och alla bidrar de på olika sätt till Capitols välmående standard. Till följd av ett uppror för över sjuttio år sedan tvingas varje distrikt att årligen lämna en pojke och en flicka till huvudstaden där de stängs in på en arena och slåss tills en återstår. Hungerspelen.

När jag skulle se filmen var det många saker vad jag rädd för – främst kanske att filmskaparna skulle hollywoodisera filmen till den grad att den otäcka känslan försvann. Det gör de inte, åtminstone inte så mycket som jag trodde. Faktiskt förvånar det mig hur bra de har lyckats med att gestalta skräcken och tortyren i distrikten i kontrast mot den överdrivna glamouren i huvudstaden. Framförallt är jag imponerad över hur väl den underliggande protesten märks, den är subtil men stark och det lovar väl inför kommande filmer.

Trots filmens längd på nästan två och en halv timme rasar tiden iväg och filmen tappar varken tempo eller känsla på vägen. Allting är oerhört väl gestaltat, i stort sett alla karaktärer ser ut ganska precis som jag föreställt mig dem och skådespelarna – med några undantag – gör mycket väl ifrån sig. Framförallt är Jennifer Lawrence en fantastisk Katniss, tyvärr gillar jag däremot inte alls Liam Hemsworth som Gale.

Men i det stora hela gillar jag alltså. Det görs några små fadäser men det är en mycket bättre adaption än jag någonsin hade vågat hoppats på. Jag blir rädd, kanske inte lika rädd och illamående som jag blev när jag läste boken men jag lämnar ändå biosalongen med ett djupt obehag i maggropen. Så välgjord är filmen och så vidrig tycker jag historien är.

Biblioteksrunda!

Jag älskar att göra en riktig Biblioteksrunda – ni vet, de där man bara strosar omkring och plockar böcker på måfå tills man inte orkar bära längre? Det var ett tag sedan och anledningen stavas Projekt Kill Hyllvärmare och recensionsex som har hållit mig ifrån biblioteket ett bra tag. Men Enligt O påminde mig i veckan om att jag inte läst något skönlitterärt av Katarina Wennstam fastän jag tyckte hennes två facklitterära böcker om våldtäkt var fruktansvärt hemska men välskrivna – sådana böcker man nästan måste läsa.

Alltså kom jag hem med hela hennes första trilogi i väskan – Smuts, Dödergök och Alfahannen. (Här måste jag bara påpeka att jag tycker biblioteket har en lite galen uppdelning. Jag fick gå till tre olika ställen för att hitta tre böcker ur samma serie – en i skönlitteraturhyllan, en i deckarhyllan och en i pockethyllan – varför inte bara bestämma sig för en hylla??)

Dessutom – som om det vore menat för mig – hade bibliotekspersonalen varit vänliga nog att ställa upp både Andrew Pypers The Guardians och Justin Evans The White Devil på uppvisning med framsidan utåt. Båda böckerna har den eminenta Lingonhjärta propagerat för den senaste tiden och jag var alltså tvungen att plocka med mig dem.

Sist men inte minst, april månads utmaningsbok i den nordiska läsutmaningen. Landet är Åland, boken är Sanna Tahvanainen Alltid skogen. Jo, just det, och så boken jag egentligen faktiskt gick till bibblan för att låna – Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children.

Jag tycker det var en lagom runda.