Full Dark, No Stars – Stephen King

Full Dark, No Stars är en novellsamling av skräckmästaren, the one and only o.s.v, ja ni fattar – Stephen King. Jag har läst den under en lång tidsperiod för det var en bok jag behövde ta till mig i små doser, även för att vara skriven av Stephen King är den oerhört mörk, dyster och våldsam.

Novellerna cirkulerar kring samma tema och det är också någonting man får förklarat i efterordet (och vilket efterord det är!) – vad det är som skulle hända om helt vanliga människor fann sig själva i riktigt fruktansvärda omständigheter.

Svaret är hårresande. Vissa av novellerna gillar jag mer, andra mindre och vissa hade jag gärna läst många fler sidor av men faktum är att de flesta är riktigt bra som just noveller, små fruktansvärda historier som kanske hade blivit en alldeles för tung känga om de fått fortgå i femhundra sidor till. Hundra sidor per novell i Kings allra mörkaste vrår räcker gott och väl och det allra mest otäcka är hur ruskiga de är även utan övernaturligheter (nåja, nästan, men det är åtminstone ingen fara för utsvävningar à la sista hundra sidorna i It).

Egentligen vill jag förstås skriva spaltmeter uppå spaltmeter men jag vill inte trötta ut er så jag tänker bara orda ett litet stycke om min favorit i samlingen – 1922.

1922 är nämligen ett exempel på skräck när den är som allra bäst – samtidigt som jag allra helst ville slänga boken ifrån mig för att jag helt enkelt inte vågade läsa vidare, kunde jag heller inte lägga bort den. Med fasan i halsen läste jag vidare om en man som får nog av sin hustru och sedan jagas av hjärnspöken, ögonen var som klistrade vid sidorna och fötterna uppdragna långt under mig i soffan – vid flera tillfällen kunde jag svära på att jag hörde dem. Råttorna. King skriver med en inlevelse som nästan, men bara nästan, fick mig att lägga ifrån mig novellen halvvägs. Inte för att jag tyckte råttor var särskilt trevliga innan, men nu vet jag inte om jag någonsin kommer kunna se en råtta igen utan att ge upp ett gallskrik av fasa och det, det är en bra skräckhistoria.

De övriga tre novellerna behandlar också, på olika sätt, just temat om vanliga människor i fasansfulla omständigheter. Vare sig det handlar om en kvinna som får motorstopp på vägen hem och råkar på helt fel man, en man som önskar för mycket utan att inse följderna eller ett äktenskap som inte riktigt är så perfekt som ytan låter påskina lyckas King fängsla och fascinera och det bubblar ständigt av hemskheter precis under ytan.

Jag tror det var bra att läsa novellerna en i taget och med långa mellanrum för även om de har sin egen prägel så är det ändå samma tema som dyker upp i alla. 1922 var min favorit men alla berättelserna är helt klart läsvärda – framförallt är jag fascinerad av hur King, mannen som ibland överdriver lite väl mycket, lyckas göra sina karaktärer så mänskliga och ändå så frånstötande. Full dark, no stars är full av märkliga människoöden och fruktansvärda historier och jag älskade varenda sida.

Köp den här eller här.

Tre läsvärda svenskar

I veckans Tematrio vill Lyran med anledning av Nationdaldagen på onsdag ha tips på tre bra svenska böcker. Överraska gärna med lite ”udda” författare/böcker.

Det blir kanske inte så udda men jag överraskar åtminstone med tre författare jag sällan pratar om här i bloggen men som jag ändå gillar väldigt mycket!

1. När jag var yngre plöjde jag igenom både min mammas och min morfars bokhylla och där hittade jag bland många andra Jan Fridegård. Han har skrivit många böcker men de bästa tycker jag är den historiska trilogin om trälparet Holme och Ausi som kämpar för sin frihet i vikingatidens Sverige. Jag läste de tre böckerna från pärm till pärm – Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök.

2. Två bra svenska böcker av Jessica Kolterjahn är Ut ur skuggan och Nattfjäril, båda läste jag för två år sedan och överraskades av det finkänsliga berättandet och hur fullständigt berättelserna tog tag i mig. Nattfjäril berättar parallelt om en ung kvinna som 1892 dör på ett hotell i Kalifornien och cororen Henry Stetson som utreder hennes död. Ut ur skuggan utspelar sig i ett Hjalmar Bergman- likt Stockholm och berättar om Agnes som längtar efter att bryta sig ur sin överklassfamilj och hitta ett eget liv och en egen identitet. Två väldigt olika men också väldigt fascinerande berättelser.

3. Av Stig Dagerman har jag läst Ormen och De dömdas ö, Ormen fängslade mig inte nämnvärt men De dömdas ö kunde jag inte lägga ifrån mig. Det är inte en regelrätt skräckroman men ändå är skräcken det genomgående temat och genomsyrar i stort sett varenda mening – handlingen utspelar sig på en ö dit sju personer räddar sig efter ett skeppsbrott. De dömdas ö är vacker, hemsk och underlig och jag har haft svårt att glömma den. Böcker jag har kvar att läsa av Stig Dagerman är Bränt barn och Bröllopsbesvär.