Grönlandsläsning 2: Kalak

Juli månads land i den nordiska läsutmaningen var Grönland. Egentligen är Kim Leine född i Norge och uppvuxen i Danmark men bodde på Grönland i femton år och romandebuten Kalak utspelar sig på Grönland så jag tyckte ändå det var en godkänd Grönlandsbok. Jag valde att läsa denna och en till bok från en författare som är från Grönland, Saltstoden.

Att säga att Kalak är en mörk historia är egentligen bara att skrapa på ytan, under den finns så mycket ångest och desperation att det stundtals var svårt att läsa. Den kärlek och livfullhet som faktiskt också finns som små ljusglimtar, som Kims kärlek till sina barn, blir nästan dränkta i det mörker som omsluter Kims liv. Från ett instängt liv med Jehovas vittnen i Norge, genom en tid med övergrepp från sin far i Danmark och genom många år som sjuksköterska på Grönland är det svårigheter och olyckor som kantar vägen men också kärlek till ett kargt och svåråtkomligt landskap.

Just beskrivningen av Grönland, landskapet, kulturen och invånarna är fantastisk och också delvis humoristisk när det blir fel i det väldigt komplexa språket. Jag älskar beskrivningarna av iskall vinter, långa slädturer och ensamma arbetstimmar på en sjukstuga mitt ute i ingenstans. Men det finns också en betydligt mörkare del, man får som läsare ta del av Kims innersta tankar och hans förvirrade sinne när han sedermera börjar gå genom knarkmissbrukets korridorer. Kvinnor och kärlekshistorier följer på varandra i en strid ström men i en inte särskilt nyanserad bild. Jag har svårt att hålla isär dem eftersom i stort sett alla Kims flickvänner och älskarinnor har samma attribut – de är tacksamma, desperata och efterhängsna. Just bilden av huvudpersonen som en sådan kvinnotjusare är det jag har svårast att förlika mig med för jag förstår helt enkelt inte hur han kan göra flera kvinnor så förälskade att de är beredda att begå självmord – samtidigt som hans hustru är fullständigt kall inför hans otrohetsaffärer. Samtidigt ger just hans kärleksaffärer en så tydlig bild av honom själv, han kan inte knyta sig till någon.

Den här människan kan jag berätta allt för, tänker jag, känna mig fullkomligt trygg med. Ingenting är henne främmande. Jag önskar att hon ville gå sin väg.

Men Kim Leine är en så duktig berättare att jag nästan sväljer även detta, språket och historien håller mig i ett fast grepp och hur frånstötande det ibland är så är det också väldigt bra och med några få undantag också väldigt trovärdigt.

Något som är långt värre än döden väntar på mig i det klibbiga mörkret utanför telefonkioskens ljuscirkel. En mördare är mig på spåren. Han gömmer sig bakom vindstötarna, han förklär sig till regn. När han finner tiden mogen kommer han att stiga fram och ge sig till känna och med stor ömhet skära ett leende på min hals. Han kommer att hålla min hand medan jag sköljs bort av regnet. Sedan kommer han att gå ut i världen förklädd till mig. Han är min livsledsagare, min värsta fiende. Hans namn är Kim.

Köp den här.

Bokmaskenoch dagarna går  och Snowflake har också läst.

Grönlandsläsning 1: Saltstoden

Jag läste två böcker från Grönland som är månadens utmaningsland i den nordiska läsutmaningen. Saltstoden är skriven av Ole Korneliussen som är en grönländsk författare, den andra boken Kalak är skriven av en författare som bott på Grönland i många år och den recensionen kommer senare under dagen.

Berättarjaget i Saltstoden förblir anonym, läsaren får inte veta mycket om honom och fokus ligger istället på människor han möter. Han är fiskare, när hans båt har sett sin sista dag bränner han upp den och beger sig in till en stad som är lika namnlös som honom själv. Boken består av hans iakttagelser om människor han träffar på sin väg eller människor han bara ser och det är till en början delvis intressant men det tar inte lång tid innan det blir  långrandigt, fördomsfullt och ganska trist.

Boken är inte särskilt lång men jag hinner ändå tröttna ganska snart, speciellt när monologerna blir gnälligare och gnälligare ju längre sidorna framskrider. Men innan dess är det annorlunda läsning och jag gillar konceptet att man bara läser mannens del av konversationerna och aldrig får några andra röster – det ger en ibland väldigt lustig vinkel. Det här är dock ingen bok jag kommer rekommendera för det trista tar en stor överhand över det speciella.

Elina har också läst.