Divergent – Veronica Roth

Divergent är första delen i en planerad trilogi – här i första boken tas läsaren med till ett framtida Chicago, märkt av en onämnd katastrof och med invånarna uppdelade i falanger. De osjälviska, De Fridfulla, De ärliga, De Lärda och De Tappra är skilda grupper i samhället och jag gillar grunden bakom uppdelningen – alla har de olika åsikter om vad människors ondska beror på. När falangernas ungdomar är sexton år måste de bestämma vilken falang de vill tillhöra och får då gå igenom en introducering i falangen. Beatrice, eller Tris, är född i De osjälviska men känner sig inte hemma och har i början av historien ett svårt val framför sig.

Vad hon kommer välja står en bit in i boken ganska klart. Divergent börjar knackigt, språket känns lite torrt och distanserat, trots att boken är skriven i första person är det väldigt svårt att lära känna Tris. Men allteftersom historien utvecklas blir den också mer och mer spännande och det dröjde inte länge innan jag var helt uppslukad av den – jag sträckläste. Efterhand inser jag också att den distanserade tonen i språket faktiskt fyller en funktion och smälter mer och mer in i berättandet.

Historien blir bättre och spänningen stiger verkligen med sidantalet men jag blir också mer och mer nyfiken på världen vi placerats i. När är den? Vad har hänt? Vad finns utanför? Jag antar att det är frågor som kommer bli besvarade i kommande böcker men en något större bild hade inte skadat – allra mest undrar jag vad alla tåg som går fram och tillbaka egentligen gör. Jag tycker också det är synd att det alltid ska pressas in en kärlekshistoria i sådana här berättelser. Måste varenda YA-hjältinna blir kär på kuppen? Det höjer spänningen, ja, men det är också förutsägbart – dock ska Veronica Roth ha cred för att hon inte faller för det just nu väldigt populära triangeldramat. Det känns som att det räcker med det.

Det finns många bra saker med Divergent också. Spänningen är en, men den är faktiskt bara en bidragande faktor till att jag satt som klistrad vid boken. En annan är karaktärsporträtten, ibland lite klyschiga men ibland nyanserade och framförallt är Tris själv väldigt intressant. Hon har definitivt sina fel och brister, ibland blir jag faktiskt själv nästan rädd för henne men det är ett uppfriskande sätt att karaktärisera en huvudperson. En annan bra sak är att Veronica Roth lyckas fläta in stora mänskliga frågor på ett sätt som är väldigt naturligt men ändå får mig att fundera väldigt mycket. Jag är inte helt frälst än, men Divergent glimrar ibland till på ett fantastiskt sätt som gör mig väldigt nyfiken på de kommande två delarna.

Modernista, 2012.

Andra som läst: Bokstavlarnabeasbokhylla, Tessans Bokblogg, Min bok och jag, min hylla