Månadens bokcirkel – om Hallonbåtsflyktingen och olika sorters ironi

En gång i månaden träffas några ur min klass och diskuterar böcker – förra gången var det Hello Kitty måste dö och den tyckte alla olika om, i stort sett. Den här gången hade vi läst Hallonbåtsflyktingen och den tyckte vi istället ganska lika om.

917337248X

Den ungefärliga gemensamma åsikten var att den var rolig men att den blev betydligt roligare efter att vi hade pratat om den. Den handlar om Mikko Virtanen som inte vill vara finsk, han vill mycket hellre vara svensk och letar efter en möjlighet att bli svensk på heltid.

Från början gillade jag inte den här boken alls. Det svåra och trista med den var att jag ofta förstod var den skulle vara ironisk och rolig men jag tyckte helt enkelt inte att det var kul. Ibland var det så slätstruket att jag undrade om det skulle vara ironiskt eller om det faktiskt var allvarligt och den dimmiga skiljelinjen störde läsningen.

Jag skrattade inte en enda gång. En eller två gånger drog jag på munnen. Aldrig lyckades jag sympatisera med huvudpersonen som inte är något annat än en ren fullblodspsykopat och – allra värst – en väldigt slätstruken sådan.

Däremot hade vi skrattfest under bokcirkelns gång. Flera av de dråpliga situationerna i boken blev minst dubbelt så roliga när vi pratade om dem – något som inte gick fram på boksidorna blev mycket tydligare i samtal. Vad tycker du om den sorterns ironi?

Det här var en bok som definitivt blev bättre av att funderas över och pratas om. Under läsningen var jag måttligt förtjust men i efterhand kan jag uppskatta ironin över folkhemmets Sverige som ofta var både spetsig och träffande – och den dråpliga komiken som då och då var tillräckligt rolig för att dra på munnen.

Till nästa gång ska vi läsa Kod 400 (vi är ju bibliotekariestudenter). Har du läst den?