En bok av vår tid?

Den franske löjtnantens kvinna är en bok som fascinerar mig. Och skrämmer mig. Inte för att det är en skräckhistoria utan för att John Fowles kopplade samman det viktorianska samhället med vårat 2000- tal på ett skrämmande insiktsfullt sätt.

Men ändå var denna distans, alla dessa avgrunder över vilka inga broar ledde, och som på den tiden inte heller kunde överbryggas av radio, television, billiga resor och allt det andra, inte enbart av ondo. Människorna kanske visste mindre om varandra, men de hade också en känsla av att vara friare från varandra, och följaktligen mer individuella. Hela världen var för dem inte bara att trycka på en knapp eller koppla ifrån igen. Främlingar var främmande, ibland med ett spännande, härligt, främlingskap.

John Fowles skrev det här 1969, men i många avseenden hade det lika gärna kunnat vara skrivet idag. Ökad kommunikation och ökad kontakt är visserligen bra saker, men är det alltid det? Förlorar vi något på vägen?

Något jag genast tänker på är facebook – just facebook har varit föremål för många hetlevrade diskussioner i min bibliotekarieklass. Styr vi över facebook eller styr facebook våra liv? Har det inte hänt om det inte har hänt på facebook? De ibland privata tankar vi delar på facebook, skulle vi säga dem högt till de personer vi är ”vänner” med på facebook? Ska vi veta vad alla gör, hela tiden? Blir de som inte har facebook utanför?

Själv har jag i stort sett slutat använda facebook – privat. Jag säger inte att facebook är djävulen, att allt med det är dåligt och att alla borde sluta använda det men på ett rent personligt plan har jag tröttnat – även om det är roligt ibland och även om jag fortfarande använder det till bloggen. Men jag har tröttnat på att diskussioner på fester ofta handlar om vad folk har sett eller hört på facebook – inte vad de har gjort i verkliga livet för, hey!, det har ju alla redan hört. På facebook.

Men John Fowles verkar ha blickat framåt även mot en annan del av vår tid som också den kan vara lite skrämmande ibland.

Vårt sekels största elände är den förmenta bristen på tid, och denna vår uppfattning, inte en oegennyttig kärlek till vetenskapen, och förvisso ingen visdom, är skälet till att vi förbrukar en så stor del av våra samhällens uppfinningsrikedom och inkomster till att finna på snabbare sätt att göra saker – som om människosläktets slutliga mål vore att komma närmare, inte en fullkomlig mänsklighet utan blixtens fulländade snabbhet.

Så mycket idag handlar om stress. Och tidsbrist. Och att alltid ha den senaste modellen av allt, oavsett om det man har fungerar alldeles utmärkt. Själv blir jag både fascinerad och rädd när jag läser den här boken, lika delar fascinerad och rädd som jag ibland blir av hur samhället idag ser ut.

Vad tycker du?