Humor, kärlek och sarkasm – eller tragik och dysterhet?

I vår bokcirkel läste vi den här gången Kod 400, som lämpligt nog – vi är alla bibliotekariestudenter – utspelar sig på ett bibliotek. I den här fina lilla pärla till bok sker ett (ganska envägskommunikationsbetonat) samtal mellan en låntagare som förirrat sig ner i bibliotekets källare och bibliotekarien som huserar där.

9186480383

Huserar är ett ganska välbeskrivande ord för i Kod 400 blir källarplanet ett eget litet kungarike, där bestämmer bibliotekarien och där odlas ett gryende förakt för arkitekter, studerande och annat löst folk som inte ser bibliotekets guldkant. Den monolog som strös ut över boksidorna är både underhållande och satirisk, ibland vacker och målande och nästan alltid fylld av en underbar sarkasm. Jag älskade det vindlande språket och jag älskade blandningen av kärlek till böckerna, frustration över låntagarna och ångesten över luckor i klassifikationssystemet. Jag fnissade nästan ständigt under läsningen och det var jag inte ensam om – mina bokcirklande studiekamrater var nästan unisont överens om att Kod 400 är en fantastisk liten bok.

Men åsikterna gick lite isär. Jag fick en ny infallsvinkel när en av bokcirkelvännerna beskrev boken som dyster, nästan lite tragisk. Själv hade jag inte sett det alls under läsningen men tjusningen med att bokcirkla är sannerligen att få en ny syn på saker och ting – lika mycket som att diskutera liknande åsikter.

Har du läst Kod 400? Vad tyckte du?