Fantasy när den är som allra bäst

Det började med att jag lyssnade på ett seminarium om fantasy i september. Det var bokmässa, det var glitter och gala, och halva bokbloggarmaffian var där. Seminariet var av det fantastiskt intressanta slaget, och bland många andra tankar som efteråt trängdes i huvudet gjorde sig en alldeles särskilt envis liten röst hörd. Den påstod att jag måste läsa Lene Kaaberbøls ungdomsbokserie Skämmerskans barn.

Det hela slutade en sen kväll i maj och jag hade precis sträckläst fjärde och sista boken i serien. Och hur bra jag än trodde de skulle vara, hur mycket jag än hade förväntat mig, så blev jag ändå överraskad. Det var med blandade känslor jag slog igen den sista sidan för Skämmerskans barn är precis sådana böcker som man omöjligt kan lägga ifrån sig. Och ändå sörjer över när de är slut.

Skämmerskan kan genom en blick veta om någon ljuger eller talar sanning, och se djupt in i det de skäms allra mest över. Dinah är skämmerskans dotter och i första boken – med just namnet Skämmerskans dotter – brottas hon med insikten att även hon har skämmargåvan. Grannarna vågar inte se henne i ögonen, vännerna skyr henne som pesten. Samtidigt kallas hennes mamma till staden Dunark för att avgöra om den fängslade borgfurstesonen är skyldig till de gruvliga mord han anklagas för.

Jag älskade Skämmerskans dotter, och jag kunde lika lite lägga den ifrån mig som jag kunde de tre följande böckerna: Skämmartecknet, Ormens gåva och slutligen Skämmarkriget

skämmerskans dotterskämmar tecknetormens gåva9789129661750_200_skammarkriget_kartonnage

Jag älskar de här böckerna för att de är så totalt uppslukande – de är inte bara spännande, de tar mig också med in i en annan värld och presenterar karaktärer jag har lätt för att föreställa mig, lätt för att känna sympati för och lätt för att hata.

En annan sak jag verkligen älskar är att Lene Kaaberbøl till hälften vänder upp och ner på stereotypa kvinno- och mansroller och till hälften använder dem på ett sätt som får läsaren att inse precis hur knasiga de är. Som den övermodige lillebrodern som ger sig ut för att ”hämnas” oförrätter på sin mor och syster men som istället får rensa hönshus för att tjäna sitt uppehälle på vägen och som sist och slutligen själv blir räddad – av sin syster. Jag älskar det. Och jag älskar att en kvinna kan bli borgfurste likväl som en man – utan att det behöver vara något problem som ska tas itu med. Utan att det ens rycks på axlarna över att det är en kvinna.

I en fantasyvärld kan en författare nämligen skriva sina egna regler, så länge romanbygget i sin slutform är trovärdigt och fängslande – det är det som är det himla fina med fantasy. Och varför då envisas med att upprätthålla könsroller så som de var i vår medeltida värld, bara för att världen i övrigt ofta har många medeltida drag?

Just trovärdighet talades det en hel del om på det där seminariet i september – och just det är vad Lene Kaaberbøl gör på ett så fantastiskt sätt. Hon skriver sina egna regler i sin egen värld, får läsaren att tro totalt på dem och har mot slutet skapat en liten tagg av saknad i hjärtat – både till karaktärerna och böckerna. Det här är böcker jag önskar att jag kunde läsa för första gången, igen och igen.