En dag, två liv

MV5BMTQ3NTg2MDI3NF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjc5MTA1NA@@._V1_SY317_CR0,0,214,317_Jag läste den omskrivna och hajpade En dag i somras. Det tog mig två dagar på stranden att läsa igenom den och efteråt var jag överraskad, mest av melankolin. Berättelsen om Emma och Dex som träffas efter de har tagit examen och sedan blir bästa vänner var en fin historia – och jag tyckte om sättet att berätta som gav läsaren insikt om deras liv via en dag per år.

Jag tyckte det var det sorgliga som berörde mest, det var desperationen och ångesten David Nicholls var som bäst på att beskriva och det var också den ingrediens jag inte hade förväntat mig. Så såg jag igår filmen, jag var nyfiken men försökte ha låga förväntningar efter minst sagt skilda omdömen på Twitter.

Kanske hade det att göra med de låga förväntningarna, men jag tyckte mycket om den här filmen. Inte så mycket som jag tyckte om boken och framförallt tyckte jag formatet med att berätta om Emma och Dex via en dag i deras liv år efter år passade mycket bättre i bokform än i filmform. På något sätt försvann konceptet i filmen, det kändes inte alls lika mycket hur åren gick och tiden slet och kanske var det en omöjlighet eftersom filmen måste klämma in allting på en och en halv timme.

Boken berörde mig mer, men kanske var det också för att jag redan visste vad som skulle hända. En dag var en fin film, om än inte lika fin som boken och lite sorglig, om än inte lika melankolisk som sin förlaga.