Slutet och början

Många gånger var jag tveksam under läsningen av Buffy säsong 8. Det har pendlat upp och ner under läsningen och ibland har jag varit förtjust, ibland mindre så. De sista två albumen i säsong 8, Twilight och Last Gleaming, får nog sägas tillhöra den sistnämnda kategorin. Här kommer jag försöka förklara varför, och sammanfatta min läsning av säsongen. Jag utfärdar spoilervarning på säsongens generella tendenser, men inte på specifika händelser.

8500922Det som faktiskt är bra med Twilight och Last Gleaming är att jag här, mer än någonsin i den här säsongen, faktiskt kan höra karaktärerna säga replikerna, med betoningar och dialekter och allt. Det är kul. Det som inte är bra är att jag tror att Joss Whedon & co. en gång för alla har tagit sig vatten över huvudet.

Det som stör mig är att jag fortfarande inte är helt säker på om jag gillar det eller inte. På ett sätt tycker jag verkligen om när man utforskar en myt, gör något mer av en historia man skapat och ser vart vägen kan leda. Men på ett annat sätt kan man också gå för långt. Det jag verkligen inte gillar är att Buffy i sig själv, och det hon för mig alltid har stått för, går förlorat på vägen. Att vara stark i sig själv, att hitta styrka i sina vänner och att vara kick-ass fast man bara är en helt vanlig tjej egentligen – det har för mig alltid varit det stora med Buffy. Mot slutet av Twilight känner jag det inte längre, och även om jag är fascinerad så är det inte okej.

Buffy är något jag och en av mina vänner diskuterar gärna och ofta. Det spännande är att vi båda älskar Buffy men har ändå väldigt olika åsikter om vissa händelser och personer, både i TV-serien och seriealbumen. Hon kom häromdagen med ett ganska intressant påstående: hon sa att hon gillar de grafiska romanerna så mycket för att man med dem följde upp det stora steget i att byta medium med det stora steget att flytta Buffy & c:o totalt bort från Sunnydale. Bort från kontinenten, faktiskt. Och jag kan hålla med henne om att det nog hade känts fel om man helt försökt kopiera TV-seriens Buffy in i grafiska roman- världens Buffy, men samtidigt är en av mina stora invändningar mot grafisk roman- Buffy att Joss Whedon verkar ha tagit ut de stora svängar TV-seriemediet aldrig tillät. Som konsekvens är skurkarna större, värre och mer bad-ass än någonsin och det gör att den där närheten jag alltid tycker att man genom TV-serien alltid har känt till Buffy, försvinner på något sätt. De gånger humorn från TV-serien känns igen i de grafiska romanerna är det alltid någonting som glimtar till och det är också de gånger jag har skrattat högst och gillat mest.

En annan sak jag inte alltid har gillat med de grafiska romanerna är tecknarna. Det är olika tecknare för vissa album och vissa 9792887tycker jag är ganska slarviga. Nog för att det är många karaktärer i Buffy men ibland går det inte att se skillnad på exempelvis Kennedy och Faith och ibland har jag inte alls förstått att den där blonda personen ska vara Andrew och då har det gått lite för långt. Här kan jag inte låta bli att jämföra med en annan serie jag läser just nu, Locke & Key, som också har många karaktärer men där det inte alls är svårt att skilja dem från varandra. Det går att ge varje karaktär unika drag. Kanske är det de olika tecknarna i Buffy som försvårar det, kanske är det faktumet att de försökt basera dem så mycket som möjligt på TV-seriens karaktärer men då hade jag hellre sett en liten förändring och att man istället kan känna igen dem från album till album.

Jag har länge varit osäker på om jag ska läsa säsong 9. Av anledningar som jag inte tänker berätta här, då det är en ganska stor spoiler, tänker jag ändå göra det. Åtminstone tänker jag säga att jag är väldigt nyfiken, om än lite rädd för hur det kommer bli.

När det lider mot årsslut..

..är det självklart dags att börja utse vad som varit bäst och sämst under året som gått (mest det som varit bäst, det blir liksom lite roligare då). Men för att komma dit kanske en först borde skriva något om de böcker som faktiskt lästs under året?

Vid en kontrollräkning insåg jag att jag har läst 11 böcker under året jag inte skrivit en rad om. Därför kommer jag, inspirerad av Fiktiviteter, ha en recensionsvecka denna veckan. Det kanske blir flera inlägg om dagen men förmodligen kommer jag samla ihop flera böcker under ett inlägg, mest beroende på att många av de där böckerna har jag inte haft jättemycket att säga om. Två böcker jag däremot hade mycket att säga om, även om jag inte riktigt vetat hur jag skulle formulera mig, var Hatet och Makalösa kvinnor som jag tjuvstartade min recensionsvecka med igår. Under veckan kommer jag också orda om några historiska romaner, Vibeke Olsson, Buffy, Roald Dahl och John Ajvide Lindqvist. En salig blanding, alltså. Först ut, alldeles strax, några ord om de två sista albumen i Buffy säsong 8.