Ganska lite om Odinsbarn men mer om kvinnor i fantasy

Det jag älskar med fantasy är att det ofta är en helt annan värld. Författaren har möjlighet att bygga sina egna lagar, regler och sin världs egna historia och tjusningen är när en författare lyckas verkligt bra. Inom genren high fantasy, med Lord of the Rings som flaggskepp, är ofta världen ganska gammalmodig enligt vår världs standard men kan ändå befolkas av allehanda varelser som inte hittas i vår värld. Det som dock alltid, med väldigt få undantag, verkar följa med in i den världen från våran är kvinnohatet. Kvinnors underordning. Mäns överordning. Mäns våld mot kvinnor. I en del böcker, som i Odinsbarn, kan det verka som att det inte är så eftersom huvudkaraktären är en kvinna, det finns kvinnor på ledande positioner, det finns kvinnliga skurkar, kvinnorna är lika starka som männen och så vidare. Problemet är att det är bara på ytan som samhället är jämställt, precis som en del som säger att de vill ha jämställdhet i vårat samhälle bara menar att kvinnor ska ha lika hög lön som män and that’s it.

Men det är ju djupare än så det sitter. Det svåraste att komma åt är de normer och strukturer som i Odinsbarn har tagits över från vårt samhälle och visar sig i att män som älskar män kallas ”fjollor”, att vissa kvinnor är tvingade att sälja sina kroppar, att män i många fall ser med förakt på kvinnor och att det är självklart att någon kvinna någon gång blir våldtagen. Det spelar ingen roll att det här kanske sammanlagt bara är en sida av 660. Det spelar ingen roll att det är den ondaste av onda som våldtar och kallar homosexuella för fjollor, för likförbannatväl sitter mäns våld mot kvinnor där i samhällets grundstruktur. Liksom i vår egen värld. Det gör mig så otroligt trött varje gång jag läser det, hur liten del av texten det än upptar. Om vi inte ens kan bli av med mäns våld mot kvinnor i fantasyn, hur ska vi göra det i vår egen värld?

9789132164859_200_odinsbarn

Med det inte sagt att Odinsbarn inte är bra, för det är den. Förutom just frågan om kvinnohat och mäns våld mot kvinnor, som får mig att blossa upp även om det är en ganska liten del av texten, tycker jag att Odinsbarn tar upp mycket bra frågor.

Som att det man tror är ondska kanske bara är något annorlunda. Hirka, som berättelsen handlar om, föds utan svans och i den världen hon föds in i betyder det bara en sak – röta. De utan svans kallas just ”Odinsbarn” och så även ”mensker”, vilket ju är intressant eftersom det verkar som att det är människan som är ondskan och de med svans (trollen?) är de goda. Hirkas pappa, som egentligen inte är hennes pappa utan hittar henne i ödemarken, försöker rädda hennes liv genom att sticka svärdet i hennes svanskota och säga att ärren är från när vargarna bet av svansen. Så överlever Hirka i femton år, fram tills det är dags för Riten. Under Riten måste alla ungdomar bevisa att de kan ”famna”, vilket verkar vara någon slags jordmagi, och Hirkas problem börjar när hon inser att hon inte kan.

Odinsbarn är en spännande historia. Jag tycker om Hirka, jag tycker om att det inte är helt klart vad som är godhet och ondska (förutom den redan nämnde, obligatoriske superskurken som jag också är ganska trött på, men jag lämnar det för tillfället) och för att vara en debutroman tycker jag den är helt okej. På något sätt tycker jag att jag som läsare blir lite för inslängd i handlingen utan att få någon förhandshistoria om världen jag befinner mig i – jag menar, utan att en författare behöver gå all Tolkien i The Fellowship of the Ring och skriva cirka 100 sidor om hur hobbitar gillar att äta mat och kasta sten kan det ju vara trevligt med lite bakgrund. Men jag får en karta i alla fall. Fantasynörden i mig är tillfredsställd och väntar spänt på nästa del i Korpringarna – Röta.

Och, jo. Omslaget till både Odinsbarn och Röta är förmodligen de snyggaste fantasyomslag jag någonsin sett, endast i konkurrens med Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Jag vill ha dem i min bokhylla endast på grund av det.

9789132164859_200_odinsbarn

röta