När en inte älskar en hajpad bok

9789129674026_200_godnatt-mister-tom_kartonnageDet är så många som berättat hur fantastisk Godnatt Mister Tom är. Hur sorglig den är, men samtidigt så bra. Kanske för många. För nu känns det lite som att svära i kyrkan men jag tyckte inte den var så hemskt bra, faktiskt. Absolut att historien om hur den lille pojken William blir evakuerad under andra världskriget och byter tillvaro från en hård, känslokall med en mamma som misshandlar honom till en varm och gemytlig med vänner och lärlek berör mig, men det händer inte så mycket på djupet.

En orsak är språket. Jag har aldrig läst någon bok av Michelle Magorian tidigare men jag tycker att språket är ganska uppstyltat och påminner mig lite om min mammas ungdomsböcker från 1950- talet där allting mest är ett uppradande av händelser och där alla är antingen genomonda utan förklaring (som mamman) eller rödkindade, snälla, rara ungar (som kompisarna Will får på landet). Jag får inte någon större känsla för dem. Faktiskt inte för William heller, som under alla underlägsenhet är fantastiskt begåvad i allting och är både skådespelare under den skrämda ytan och som lär sig skriva och räkna rekordsnabbt. Det tar sig lite på slutet och många karaktärer får lite mer djup men Godnatt Mister Tom blir faktiskt ingen favorit.

Det är ibland dumt – och kanske orättvist – att förvänta sig så mycket av en bok som alla älskar så otroligt. Kanske hade jag tyckt bättre om Godnatt Mister Tom om jag läste den när jag var mindre och inte hade läst så mycket om den.

Andra som bloggat om boken: Kulturkollo, Annas bokhörna, Bokmamma, Bokblomma, Läslusten, Kim M. Kimselius, The Book Pond.