The weight of the world

Det finns ett avsnitt ur säsong fem i Buffy the Vampire Slayer som heter The Weight of the World. På något sätt påminner mig läsningen av Jeanette Wintersons Weight om just det avsnittet.

Men låt oss backa lite.

När vi nyligen var i Grekland, närmare bestämt på Rhodos läste jag Eva Hedéns Grekiska sagor, en bok som stått länge i min bokhylla och som jag bara använt som uppslagsverk, för att jag har varit intresserad av grekisk mytologi sen tredje klass och mer än väl känner till den. Men Rhodosresan kändes som en ypperlig tidpunkt att läsa om den och det gjorde jag.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger en läser om myterna om Zeus, Poseidon, Hera, Hades, Demeter, Apollon och så vidare för de är lika spännande varje gång. Fantasifullheten är verkligen fantastisk och att det fanns en så stark tilltro till de – många gånger absurda bortom förstånd – berättelserna fascinerar mig.

Likaså är jag otroligt fängslad av projektet Mytserien, där kända författare skapar sin egen version av en myt eller mytisk person. De böcker jag har läst har många gånger varit oerhört fria tolkningar, men ändå finns oftast temat från myten kvar. På Rhodos läste jag också Jeanette Wintersons Weight, som förutom att vara skriven av en författare jag verkligen vill läsa mer av, också är en tolkning av Atlas- och Heraklesmyten. Atlas, som bokstavligt talat bär världen på sina axlar, blir tillfälligt befriad av Herakles för att Herakles vill att Atlas hämtar Hesperidernas guldäpplen åt honom.

IMG_4799

Precis som de flesta gudasagor, hur absurda de än är, säger de nästan lika mycket om mänskligheten som om gudarna. Gudasagor är nu en gång mänsklighetens försök att förklara sig själva och sin verklighet och i Weight ryms avund, kärlek, hat, ärelystnad och girighet lika mycket som fantasi. Det är helt enkelt mänskligheten som ryms. Intressant är att gudarna, hur mäktiga de än verkar vara, ändå fylls med en rädsla för mänskligheten och det dödliga. Enligt kristen tro blev människorna förvisade från Eden för att ha försökt tillskansa sig gudlig kunskap, i grekisk mytologi är det Prometheus som blir straffad för att ha tagit gudarnas gåva elden till människorna. Atlas blir straffad för att ha krigat mot Olympen och tvingas bära världen på sina axlar. I sitt eviga straff betraktar han mänskligheten och vad han många gånger ser att det inte är så stor skillnad på gudar och människor som en kan förledas att tro.

I The Weight of the world verkar hela världens öde ligga på Buffys axlar. Igen. Det här är det enda avsnittet där rollen som dråpare och räddare av världen verkar bli för mycket för Buffy. Varför? Det mänskliga i kärleken. Det här avsnittet tyngs också av frågan om gudar och människor och även här suddas gränsen ut. Det är ett verkligt fantastiskt avsnitt, ett av mina favoriter i serien, och det väcker också frågan om ondska, skuld och uppoffring. Stora frågor, egentligen utan svar. Men kanske är det därför vi så ofta ställer dem i fiktionen?

Jag älskar att Jeanette Winterson, liksom Phillip Pullman och Margaret Atwood, tolkar berättelsen på ett helt nytt sätt och ger den nya dimensioner. Jag kan inte hjälpa att jag fnissade lite åt Herakles självgodhet men för slutkapitlet kände jag verklig förundran. Jeanette Winterson, liksom Margaret Atwood, stiger högre och högre på min stjärnhimmel för varje ny bok jag läser av dem.