#tbt: Ett av mina mer stormiga kärleksförhållanden – det finns inga ord för det på det här språket…

(#throwbackthursday med ett inlägg som publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Stormigt är väl egentligen det minsta ordet som kan sägas om dig och mig. Jag upptäckte dig med orden Så nära får ingen gå – det var 1999, jag var tretton år och din kärlek var som ingen annan, sorglig och avståndstagande men ändå fanns den alltid där och värmde mitt hjärta i de stunder som det allra mest behövdes. Men egentligen svor jag inte evig kärlek och trohet förrän 2002 och då var det du som höll mig ihop. De närmsta åren falnade dock lågan och jag brydde mig inte nämnvärt om vårat förhållande eller vad du gjorde för något. Så hände något för några veckor sedan – närmare bestämt orden

jag stal något du ändå ville ge mig, försökte älska det jag tog, men ärligheten, respekten, kärleken bara dog

och jag började återigen höra vilka vackra ord som alltid kommer från ditt håll. Ja, jag erkänner att jag vid några tillfällen försakat dig och använt ord som ”pretentiös” och ”inte bra längre” men du, det var ju mest för att en annan kärlek kommit in i mitt liv och sjungit sånger för mig på samma språk som var så mycket vackrare och sorgligare än de du hade på hjärtat.

Fortfarande är du inte min allra största nummer ett, mitt varmaste kärleksförhållande – och kommer nog heller aldrig vara för jag har vigt mitt hjärta åt en annan. Jag älskar inte allt du skriver, faktiskt är jag inte ens särskilt förtjust i Kevlarsjäl och inte heller Gamla Ullevi. Musik nonstop har jag hört alldeles för många gånger nu och ingen låt på Isola berörde mig särskilt mycket (kanske för att det var fel språk, när du sjunger på engelska rör det mig inte lika långt in i hjärterötterna). Men det finns alltid de andra, låtarna jag älskar: Socker. Kärleken väntar. FF. Utan dina andetag. Järnspöket. Mannen i den vita hatten. Rosor och palmblad. Elite. Töntarna. Dom andra. Ismael. Ärlighet respekt kärlek. Varje gång du möter min blick. Den döda vinkeln. Ja, nog älskar jag de flesta orden du skriver och nog är de som bomull kring ett sårat hjärta när det så väl behövs. Ikväll ska jag se och höra dig för andra gången i mitt liv och jag hoppas innerligt att jag kommer uppskatta det mer än gången för två år sedan, då hade jag alldeles för mycket annat som upptog mina tankar för att riktigt uppskatta dig på det viset du förtjänar.

Trots allt kommer jag nog alltid lyssna på dig, du har ändå varit en trogen följeslagare i mitt spretiga musikliv i över tio år. Du sorgliga, vackra, underbara Kent.

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken ,blir ett försvar
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit
Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg Dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg
Har jag äntligen lyckats glömma?

(Publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Kent – Då Som Nu För Alltid

Det började med ett förnekande. Det kan inte vara sant att Kent slutar spela. Sakta började sanningen sjunka in och i tisdags förstod jag det faktiskt. Ett av de band som följt mig sedan tonåren, ett av de författarskap vars poesi betytt mest för mig kommer att sluta skriva och spela – åtminstone tillsammans. Det är sorgligt in i hjärterötterna men jag litar också på att det var rätt beslut, såklart, och jag tycker mitt i sorgen att det är viktigare att sluta om det känns som det rätta än att fortsätta trots att det inte gör det.

Och Kent skulle inte vara Kent om de inte levererade både den vackraste och mest smärtsamma albumreleasen någonsin – en resa tillbaka i tiden genom Röd, Du & Jag Döden, Vapen & Ammunition, Hagnesta Hill, Isola och så tillbaka till samtiden i en procession som tyngs av referensen till The Black Parade, en sorgesång som också i sig själv är ett rekviem.

Senare idag blir det för en gångs en #throwbackthursday i bloggen. Jag kommer titta tillbaka mot 2010 och min andra Kent-konsert. Tills dess, en bild från min första Kent-konsert på Peace&Love 2008. En bild som jag tycker väldigt mycket om, trots sin rörighet. Kanske just på grund av det, för just då var mitt liv en enda röra och just då var Kent bland annan musik och poesi det jag lutade mig mot.

DSC02122