Något om fantasy, Bechdeltestet och en storslagen avslutning

kraftenKorpringarna har verkligen det där som gör att jag älskar fantasy. Magi, trovärdighet, häftiga karaktärer, ondska, godhet, det gråa där emellan. I första boken, Odinsbarn, är Hirka dotter till en läkekunnig och lever i periferin, ses som annorlunda därför att hon inte har en svans. Det börjar viskas, är hon odinsbarn? Menskr? Är hon Röta? Andra boken, med just den titeln, skickar Hirka in i människornas värld och i tredje delen, Kraften, är det Umpiris värld som sluter cirkeln.

Kraften har ett ständigt driv och en spänning i historien, samtidigt som den utforskar makt, kärlek, kultur, historia och utanförskap. I detta är den inte lika briljant som andra boken, Röta, men fortfarande älskar jag hur Siri Pettersen använder fantasyvärlden för att synliggöra strukturer och ställa frågor.

Samtidigt har de två första delarna också uppvisat en del tråkiga tendenser som tyvärr är alltför vanligt i fantasy: trots att en författare ansträngt sig för att skapa en tuff kvinnlig huvudkaraktär måste hon fortfarande utstå det som kvinnor även utstår i vår värld: sexuella trakasserier. Jag skrev ganska mycket om detta både i min recension av Odinsbarn och Röta. I Kraften är tack och lov den biten nedtonad. Däremot gör den sista berättelsen synligt något annat som har stört mig med de tidigare delarna men som jag inte kunnat sätta fingret på.

Odinsbarn och Röta verkar främst ha män som framträdande karaktärer. Jag har inte räknat, men vid sidan av Hirka finns hennes far, Rime, tehandlaren Lindri, Graal och Naiell, Stefan, Darkdaggar, Urd, rådet (som till största delen är män) och Skuggorna (dito). Jag tänkte inte så mycket på det här innan eftersom Hirka är en så glödande karaktär – en som jag verklligen älskar – men i Kraften dyker det upp flera kvinnor bredvid henne och det fick mig att sakna dem i de tidigare böckerna. Räcker det att placera in en kick-ass- hjältinna i huvudrollen och låta de flesta övriga betydande figurerna vara män? För att dra det hela till sin spets – skulle Korpringarna har klarat Bechdel- testet? Jag vet inte. Kanske är jag extra hård mot Korpringarna för att den är så otroligt bra i allting annat men ändå gnager det ofta under läsningen.

Jag har svårt att släppa den här frågan för Korpringarna har fått mig att tänka mycket på det, men vid sidan av det är Korpringarna storslagen fantasy och Kraften är en lysande avslutning.

B Wahlströms, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som läst: Beas bokhylla, Prickiga Paula, Läsfåtöljens bokblogg, Västmanländskan, Mitt Bokliga Liv.