Semesterläsningen som inte riktig blev, och historieturen som blev det

Tanken med en veckas semester i Maj var pool, läsning och sol. Dock fann vi ganska snart, både jag och min kärlek, att vi är lite för rastlösa för poolkantens lockelser. Första dagen iväg hyrde vi en bil och körde dit näsan pekade – vi var i flera olika städer i Kroatien men också till grannlandet Bosnien-Hercegovina och den krigsdrabbade staden Mostar. En gång en historisk pärla på Balkan, numer pepprad med hål och ett förstört stadsmonument – en bro byggd på 1500- talet, sedan 2004 återuppbyggd men ändå inte densamma.

mostar

När jag gick på högstadiet, åttan och nian framförallt, hade jag en hel del vänner som fötts i bland annat Serbien och Bosnien och flytt hit. Det var så svårt att ta in, att deras första hem inte fanns längre, att deras familjer blivit mördade för vilka de var eller vad de trodde på. Nästan overkligt var att tio år senare se spåren. Sorgen i att döden lever kvar så länge, hoppet i att Balkanländerna på många sätt rest sig och blomstrat upp igen, tyngden i att krig aldrig verkar dö ut. Att vi nu, igen, när kriget härjar i stora delar av världen vägrar att ta emot de människor som flyr från det övergår mitt förstånd. Att det som då var Ny Demokrati nu är SD, att gränserna för vad som är tillåtet hela tiden flyttas, att rasismen blir mer och mer accepterad är en så fruktansvärd utveckling.

Att vi kan semestra medan andra flyr för sina liv är egentligen också märkligt. Men jag hoppas att många också lär sig något av att se andra länder, möta andra människor. Jag hoppas de förstår att vi alla är just det, människor, och att vi inte kan stänga dörren när de flyr.