Vilse – Karina Berg Johansson

9789132168192_200x_vilseJag blev genast nyfiken på Vilse. Omslaget är iögonfallande: spetsen på en ensam kanot, en himmel som är så röd att det ser ut som att någon har förblött över den och en flodfåra som verkar gå rakt in i det gapande såret. Vilse utspelar sig också i den jämtländska fjällvärlden, en värld som för mig, inflyttad till Jämtland, börjar bli mer och mer bekant. Jag börjar också älska den världen mer och mer för fantastisk är den.

I Vilse skjutsas ett gäng ungdomar ut till någonstans i den jämtländska fjällvärden, det är konfaläger och de mest olika sorters ungdomar verkar ha samlats här. Redan första dagen går dock något fel och några av de mest iögonfallande ungdomarna hamnar i fel flodfåra och tappar bort resten av gänget. Det som börjar som ett äventyr blir snart en jakt på liv och död, för någonstans i skogen lurar också något ondskefullt. En okänd man som verkar leva i skogen och se den som hans egen vill att ungdomarna försvinner, bort från hans marker. När de inte gör det, måste han tvinga dem.

The Texas Chainsaw Massacre lade kanske grunden för skräckfilmsgenren som för mig innefattar både ”vildmarksskräck” och ”ensligt hus i skogen- skräck” (”The cabin in the woods”), filmer där ungdomar åker ut till en stuga i skogen – eller som här, rakt ut i vildmarken – ofta med alkohol och sex i kikaren men som stöter på något betydligt värre i den djupa skogen. Jag är ju ett barn av nittiotalet och växte således upp med filmer i Motorsågsmassakerns efterföljd, filmer där ungdomar plockas av en efter en och där kanske Blair Witch Project enligt mig är främsta och bästa exemplet. På senare år har Eden Lake, The Descent och Cabin in the Woods – av ingen mindre än Joss Whedon – varit värdiga uppföljare. Vilse känns som ett barn av den genren för den är så filmisk att den i princip spelas upp i mitt huvud under läsningen. Dåligt? Nej, inte nödvändigtvis. Det är smart, för det skapar en bild av ungdomarnas skräck och ensamhet som är svår att tvätta bort. Hur ungdomarna porträtteras skulle jag också kunna diskutera ganska länge, men då ger jag mig nog in på spoilers. Jag kan dock säga att jag i mångt och mycket funderade i samma banor som Leva loppan.

Samtidigt önskar jag att lite ”kill your darlings” hade ägt rum för Vilse är nedlusad av ett sätt att berätta som i början fungerar bra just för det här formatet men efterhand blir ganska tröttsamt; det är korta meningar, enradingar, som ofta driver berättelsen framåt och mot slutet driver det mig nästan till vansinne. Det är helt enkelt för mycket och jag vet inte om det är det som gör det, men jag lär aldrig känna ungdomarna så väl som jag hade velat. På ett sätt är det bra att Karina Berg Johansson litar på läsaren och låter hen själv fundera, men jag tycker ändå jag får reda på för lite. Inte minst skulle jag velat veta vem den namnlöse jagaren är, varför bor han som han gör i skogen? Jag kan inte låta bli att tycka att han ibland känns som en väldigt stereotyp bild av en ”norrländsk man” och jag kan inte alls bara köpa att han blivit utkörd i skogen för att leva där.

Jag kunde heller naturligtvis inte låta bli att slå in på kartan de koordinater som är kapitelrubrikerna när den namnlöse, ansiktslöse mördaren får komma till tals. Märkligt nog pekar de koordinaterna inte alls på Jämtland utan flera mil norr om den jämtländska gränsen, någonstans mellan Härbärgsdalen och Marsfjället men helt klart i Lappland. Inte heller finns där den väg som rimligtvis borde lett till det hamburgerställe mitt ute i vildmarken som är startpunkten – eller ens den älv som konfalägersdeltagarna börjar paddla på. Nåväl, jag kan ju mycket väl ha gjort något fel med koordinatsökandet men har jag inte det så är det slarvigt gjort av författaren – om en använder faktiska koordinater i berättelsen bör de väl stämma någotsånär med verkligheten.

Det är dock inte tu tal om att Vilse är spännande och formen för den är fortfarande intressant. Jag tycker, som jag nämnde redan i recensionen av Innan helgen är över förra veckan, att det skrivs för lite renodlade thrillers utan spökinslag för ungdomar. Vilse är verkligen just det och trots att jag själv inte riktigt kom överens med den kan jag tänka mig att den ändå fungerar som en lättsam bladvändare i sommarvärmen.

Andra som läst: Att leva loppan, Prickiga Paula, Bibbloanna.

Vilse hittar du här och här.