Rebecca, nytolkningar och det psykologiskt otäcka

Manderley. Länge låg den där skuggan över mig, fast jag inte läst Rebecca. Så många gånger jag ändå lyckats läsa den där första meningen Last night, I dreamt I went to Manderley again. Och nu har jag äntligen gjort det.

rebecca2Rebecca är den första hustrun till Max deWinther, älskad av alla och sorgligt avliden i unga år. Ett halvår senare träffar Max bokens jag i Monte Carlo, ett tveksamt, fattigt och osäkert jag som är sällskapsdam åt en förmögen och ganska otrevlig änka. Max, som är svår att komma inpå livet, verkar ändå falla för bokens timida jag och hon, idoliserande honom, följer med tillbaka till Manderley.

Manderley, det storslagna gotiska huset som inte bara är en karaktär i historien utan nästan också huvudpersonen, ett spindelnät som snärjer alla som lever under dess tak. Vackert, får jag för mig, men också hjärtkramande, dödligt. Huset som sådant har många gånger i litteraturen fått symbolisera eller på ett psykologiskt plan kopplats ihop med människan, inte minst kvinnan, tänk bara på Jane Eyre och Gubar/Gilberts feministiskt litteraturvetenskapliga The Madwoman in the Attic som granskar kvinnans roll som antingen änglalik eller demonisk i 1800- talets litteratur och utgår från just Jane Eyre och hennes instängdget.

Dessa motsatser, eller dikotomier om en så vill, kan också hittas i Rebecca på mycket intressanta sätt. Jag vill inte riktigt ge mig in på hur, om det finns fler än jag som ännu inte lärt känna Rebecca, men jag tror Rebecca kan vara en fantastisk bokcirkelbok för den bokcirkel som inte räds mörkt psykologiska thrillers.

För Rebecca var mer en thriller, och mindre en spökhistoria, än vad jag hade trott och fått för mig. Ändå är den otäck och skräms, inte med spöken, utan med psykologi. Kärlekens makt, hatet. Vad får en människa att göra som hen gör? Daphne deMaurier skapar med ekande hallar, låsta rum och minnet av den första hustrun en instängdhet och en känsla av annalkande katastrof som kryper sig på mer och mer. Ju längre jag läser, desto mer fängslas jag. Det dröjde innan jag på riktigt kom in i historien och jag tror att Rebecca är en bok som behöver ges tid. Tid, och tankar.

beccaDet som egentligen gjorde att jag ändå tog upp Rebecca just nu var att jag inte kunde motstå att läsa becca av Petter Lidbeck, en otroligt framsidessnygg Hcg-skräckis som på något sätt skulle relatera till Rebecca. När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här boken?

I Petter Lidbecks version, som inte verkar utspela sig i nutid men heller inte så långt tillbaka som Rebecca, är Becca den fula ankungen på ett barnhem som räddas av den rike och kände skådespelaren Max deWinther. Men när hon flyttar in hos honom är något genast fel och hans fru verkar inte alls gilla Becca.

När ett band gör en cover på en låt vill jag att de ska förändra den, gräva ner sig i känslan och skapa något nytt som anknyter, men inte liknar, originalverket. Samma gäller för film och det är därför jag inte uppskattar Gus Van Sants Psycho från 1998 – för var är det konstnärliga i att kopiera ett redan existerande verk? Det är också därför jag älskar Hellsongs. becca är ingen kopia – men den tillför heller ingenting, spelar inte på originalverket på det sätt den skulle kunna göra.

Jag ville så gärna att becca skulle vara lysande skräckläsning. Det finns barnböcker som tydligt är skrivna med barnläsaren i åtanke men som samtidigt talar till en vuxen läsare på ett annat plan – dock, och detta är det viktigaste, gör de det utan att det sker på bekostnad av historien som talar till barnet, utan att berättelsen själv talar över huvudet på barnet. Jag hade önskat att becca skulle vara en sådan bok men istället känns den splittrad, kluven mellan att vara en rysare för 9-12- åringar och vilja alludera till Rebecca på ett vuxen plan. Det är spännande, men aldrig riktigt rysligt. Det otäcka i Rebecca är huvudpersonerna, deras handlingar, hur det aldrig riktigt går att vara säker på varför de gör som de gör. Karaktärerna i becca är istället platta och genomskinliga. Synd. Hux flux är boken utläst och på något sätt kände jag mig snuvad. Kanske hade jag för höga förväntningar men becca kändes som lite av ett hastverk, synd på en så fin ambition. Jag förstår lockelsen i att göra en nytolkning av ett verk som Rebecca, ett litterärt mästerverk och ett populärkulturellt fenomen. Men då bör det finnas en mening, inte bara en vilja.

Jag tyckte för övrigt Det vita huset av samma författare som också gavs ut alldeles nyss var mycket bättre, mer spännande och mer välskriven. Samtidigt vet jag inte hur jag hade uppfattat becca om jag inte alldeles nyss läst Rebecca – förstörde jag för mig själv? Jag är nyfiken på vad en målgruppsläsare i bokslukaråldern skulle tycka.

Andra som bloggat om becca: Annas bokblogg, Prickiga Paula, romeoandjuliet.

En extra bra fotnot är att Modernista ger ut Rebecca i nyutgåva på svenska i februari, jag gillar verkligen deras nyutgivning av gamla klassiker som inte helt självklart ges ut på andra, större förlag.