Pennskaftet – Elin Wägner

9789173531825_200x_pennskaftet_pocketElin Wägner skrev Pennskaftet 1910, präglad av sin egna journalistiska karriär och kamp för kvinnlig rösträtt. ”Pennskaftet” kallas journalisten i romanen med samma namn men kanske är hon mer av en sammanlänkning än en huvudperson. Den egentliga huvudpersonen i romanen är snarare rösträtten i sig själv, kvinnokampen. Ändå, trots sitt tunga ämne, är Pennskaftet en lättsam roman att läsa, humoristisk, satirisk, fängslande.

Inledningen av läsningen av Pennskaftet blev dock lång och trög, men kanske berodde det mer på mig än boken. Jag började läsa den i december, pausade och återkom inte förrän i mars när jag sträckläste den på två dagar. Det är svårt att efter ett tag inte bli totalt uppslukad av Wägners sätt att sammanlänka de kvinnoöden som får äga rum i Pennskaftet, för helt ärligt är jag ganska ointresserad av de få män som finns där i utkanten. Kvinnokampen däremot, striden för rösträtt, är briljant skildrat. Kvinnorna är så olika, från olika samhällsklasser och med olika erfarenheter och ändå kämpar de för samma sak. Vi måste göra samma sak idag.

Då, 1910, var rösträtten det kanske viktigaste för feminismens framfart, en grundpelare för fortsatt feministik kamp och och kvinnans rätt till att vara en egen person. Nästan som i förbigående nämns frågor som idag, över hundra år senare, istället är de frågor som är mer aktuella än någonsin och några av dem är de viktigaste vi kämpar för idag. Rätten att ha det förhållande som en vill utan att det ifrågasätts och framförallt, rätten att vara fredad.

Jo, sade Pennskaftet, nu helt modig, vi hade en gång haft en diskussion i tidningen om kvinnofriden, generalen vet sådant man tar till, då man inte vet sig råd med något annat. En stor del därav hade vi, de manliga och kvinnliga medlemmarna på redaktionen, gjort själva, och en av kamraterna, ett manfolk naturligtvis, hade skrivit och sagt, att kvinnorna borde inte vara så pjoskiga, inte ta så illa upp och så vidare. Samma kväll, som den artikeln hade stått införd, blev jag emellertid på hemvägen från mitt abete antastad av en fin herre, som aldrig ville gå och som anförde min egen tidnings uttalande som skäl och ursäkt för sitt uppförande.

Undantaget det tidiga 1900- talsspråket hade scenen lika gärna kunna hänt idag. Feministiska uppvaknanden och inte minst vikten av ett eget rum är frågor som brinner i Pennskaftet och fortfarande idag. Pennskaftet är fängslande i sin historieskildring, skrämmande i sin aktualitet och oerhört fascinerande att läsa. Missa den inte.

Andra som skrivit om boken: Enligt O.