Hon broderar med ord

Alba är en dotter i en lång rad av ordbodöser från släkten Vinter i den värmländska bruksorten Vintervila. En ordbrodös kan styra dig och dina handlingar med sitt skrivna ord, med några drag av sin penna kan hon få dig att göra vad som helst.

Kvinnorna i Vintervila har alltid varit ordbrodöser. Ingen har misslyckats vid sitt inträdesprov, inte förrän Alba på sin artonårsdag gör just det. Misslyckas. Efter sitt prov skulle Alba gått i vidare lära men skickas istället till Stockholm medan hennes släkt försöker förstå varför hon inte lyckades. Det är inte utan att det känns som en förvisning.

När jag hörde talas om Ordbrodösen tänkte jag med en gång på Cornelia Funkes Bläckhjärta– trilogi som är en av mina favoritböcker, på Mo som kan läsa fram verkliga varelser ur skriven text. Men även om det kan få sägas att Ordbrodösen verkar vara inspirerad av Bläckhjärta är den inte alls en kopia, långt ifrån. Det ligger heller inte långt bort att börja fundera på otaliga historier om flickors övergång till kvinnor, ritualer och jag tycker det är fint att Anna Arvidsson verkar ha tagit så mycket inspiration från så många håll och ändå gjort Ordbrodösen till en helt egen historia.

Jag älskade Ordbrodösen, inte minst för att den är otäck på ett sätt bortom vanlig skräck. Det är väl skildrat, skräcken i att ens sinne inte längre blir ens eget när en ordbrodös tar över det och att den vars vilja tas över inte ens märker när den blir styrd. Kraften och makten i det skrivna ordet, tänk vilken makt som ligger i ordbrodösernas kraft. Någon gång, mer än under Albas livstid, måste det ha missbrukats? Jag ryser vid tanken.

Fler saker jag älskar med Ordbrodösen: Jag älskar kvinnokraften. Jag älskar att HBTQ-karaktärer får ta plats utan att det görs en grej av det. Det gör mig så otroligt glad och varm i hjärtat.

Jag hade svårt att släppa Ordbrodösen och satt uppe långt inpå småtimmarna och läste. Det gör mig dock också kluven, för någonstans mot slutet tycker jag att den väl uppbyggda historien får stå tillbaka för en klassisk hetsjakt och en spänning som känns lite konstruerad för att inte läsaren ska tappa spåret. Det hade inte behövts, för berättelsen om ordbrodöserna och släkten Vinters hemligheter är tillräckligt fascinerande i sig.

Jag hade också gärna velat veta mer om släkten. Samhällsskildringen kommer aldrig riktigt någonstans och det är synd. Det anas i utkanterna av berättelsen, i vågorna av Albas efterforskningar, att släkten Vinter många gånger haft ett finger med i spelet när det gått bra för orten men jag skulle vilja veta så oändligt mycket mer. Hur har det påverkat människorna som bor där? Anar de någon magi kring släkten Vinter? Hur är deras ställning i samhället, med tanke på att Vintervila presenteras som en bruksort? Jag får känslan av att släkten Vinter är som en rik, borgerlig familj i en ort full av arbetare och det klassperspektivet hade gärna fått influera berättelsen mer. Kanske kommer det i följande böcker. För visst blir det fler böcker av Anna Arvidsson om ordbrodöserna?

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här, här eller här.

Andra som skrivit om boken: Boktokig, Aldrig bara ord, Annas fotnoter, Lyrans noblesser, Sagan om Sagorna, hyllan, Läsresan, Bokbesatt, Ugglan och boken, Mitt liv som Miimz.