Mina smala axlars längtan

Om Magda är en planet kretsar hon kring Jens, stjärnan i hennes liv. Jens, med blodröda Dr Martens, håret i knut, redaktören för skoltidningen – en arketypiskt svår och poetisk ung man som unga kvinnor genom den moderna ungdomsbokens ännu korta färd genom litteraturhistorien har fallit handlöst för i tusental. Men Maria Frensborgs skildring balanserar precis rätt mellan arketyp och pastisch – inte så klichéartat att det blir tråkigt, inte så överdrivet att det blir parodiskt.

Han är så lång att det är ett under att han inte drabbas av svindel av sin egen existens.

Magda har stora ord, särskilt när det gäller Jens, och det är hon som berättar i Mina smala axlars längtan – vilket är en rad ur den fantastiska dikten Dagen svalnar av Edith Södergran. Magda har poesin som ledstjärna, läser den, skriver den och verkar också andas den. Maria Frensborg skriver Magdas berrättarröst alldeles poetiskt vackert och inkännande. Samtidigt är det här en makalöst rolig bok, en blinkning till rasande kärlek så som den skildrats i århundranden – kanske förstärkt av Katarina Cohens hängivna och fängslande inläsning. Jag kan inte låta bli att hela tiden återkomma till Glappet, delvis förstås för att Katarina Cohen spelade en av de två huvudrollerna men också för att även den, fortfarande fantastiska TV-serien, var stor i orden och handlade om kärlek som inte visade sig vara det den utgav sig för, och om det allra viktigaste – kvinnlig vänskap och kvinnligt motstånd.

För det allra viktigaste och bästa med Mina smala axlars längtan är att den handlar om vänskap och frigörelse – på det sätt som inte är uppenbart utan först trevande, sedan allt mer starkt och fullständigt självklart. När Magda får ett brev från den ytterst hemliga Kvinnliga Gymnasieföreningen öppnas hennes ögon för en ny värld, en värld av poesi, konst och kultur, av systerskap och kvinnlig vänskap.

Som om KG bänder upp min bröstkorg och släpper in ljus. Eller som om de släcker törsten av något som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. En längtan efter mer, kanske. Att livet ska bli större.

Men allt är inte som det utger sig för att vara, och Mina smala axlars längtan är det definitivt inte. Här finns så mycket mer än vad ett första ögonkast utlovar. Här finns också något oerhört svårt och tungt, en beskrivning av depression och ett föräldraskap i desperat behov av hjälp som verkligen skär i hjärtat – och en huvudkaraktär det är svårt att låta bli att älska även om hon är långt ifrån fullkomlig. En karaktär som vill så mycket, så stort, helst nu, men som fortfarande är så liten. Mina smala axlars längtan hade fått full poäng om det inte varit för några småsaker som stör mig, vid sidan av det är det en helt fantastiskt vacker skildring av feminism, solidaritet, frigörelse och vänskap. Läs den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: stories from the city, Enligt O, prickiga Paula,