Det jämtländska vårskriket

Jag återvänder ofta till Kerstin Ekman. Särskilt nu, när den långa vargavintern släpper sitt grepp och våren rusar fram så snabbt att det är svårt att hinna med. Snön, fortfarande så djup i skogen att det knappt går att ta sig upp om du trampar ner i den och ändå, vattnet överallt, lingonriset och kvällsljuset som inom några veckor kommer övergå i midnattsljus. Inte blommorna, än. Men snart.

Vilket jävla liv. Vilket vindplågat ljussnålt marigt helvete. Tills solen kom störtande. Och vattnet. Vårsommarruset i flödande sol och sipprande, rinnande, porlande, nerstörtande vatten. Brudslöjor i branterna då, både det brant fallande vattnets luftiga rökar långt långt bort och de små prydliga fjällbrudarna som böjde håriga rosa stjälkar ner mot mossan tyngda av sin vita blomslöja. Och som den doftade på nära håll. Sommarruset, julis virvel av godlukt och glömska.

Precis så känns det. Från Sista rompan, andra delen i trilogin Vargskinnet.