Sagan om Turid

Sagan om Turid är en helt enastående ungdomsromansvit. Kanske den allra bästa historiska romansvit jag läst.

Turid föds in i vikingatidens hårda värld. Vintern är kall, maten är knapp, hoten är många. Men vänskapen är stark och viljan att överleva knäcks inte. Turid märks tidigt till att bli en völva, en spåkvinna, en som vandrar i andevärlden. Hon är utsedd att gifta sig, att föra släkten vidare. Men Turid vill fortfarande leka, med Sten och med Njord. Inte möta vuxenvärlden, inte än.

Det är omöjligt att inte sugas in i Elisabeth Östnäs vikingavärld på en gång. Allt är så levande, känns så nära – kanske framförallt Turid själv. Jag älskar henne från första början, hennes beslutsamhet och hennes vilja. Alla tyngder som läggs på hennes axlar när hon är så ung gör ont i mina egna. Turid slåss i en hård värld och jag fullkomligt älskar att Elisabeth Östnäs skapat en så viljestark huvudperson utan att hon behöver vara en sådan Stark Kvinna som förekommer i alldeles för många historiska romaner. En ”stark kvinna” som tar sig fram genom historien ”trots sitt kön”, en kvinna som oftast har en stark relation till sin far och kanske därför egentligen ses på delvis som en man (för det är ju hennes typiskt manliga egenskaper som gör henne till ”stark kvinna”), en kvinna som ofta är omänskligt stark och kunnig i allt och mest får en att känna sig mindervärdig och liten. En kvinna som framförallt gör alla andra kvinnor till svaga. Läs en roman av Elisabeth Nemert så vet du precis vem jag menar. Och jag älskar att Turid är stark och framfusig men ändå är milsvitt långt ifrån en sådan arketyp. Snarare är hon en karaktär att relatera till, att älska. För att göra en ytterligare jämförelse, både med historiska romaner och med fantasyromaner som inspirerats av medeltid och vikingatid, så visar Östnäs att det går alldeles utmärkt att skildra kvinnor i en patriarkal värld – till och med kvinnor som gör uppror mot den patriarkala ordningen – utan att frossa i våld och våldtäkter (Ja, George R. R. Martin, jag tittar framförallt på dig). Jag är så oändligt tacksam för detta.

Första boken, Kungadottern, är ett uppbrott från den värld Turid känner. Andra boken, Krigstid, känns kanske som något av en mellanbok. Den befinner sig mellan två platser, mellan två avgörande skeenden. Det är den bok jag minns minst så här i efterhand, och den enda av böckerna där jag störde mig något på upprepandet av vissa ord. Tyvärr tror jag också att en del av det beror på uppläsaren (jag lyssnade på böckerna) som ofta läser väl men stundtals är lite väl entusiastisk och försöker få till röster på det där irriterande storvulna sättet som aldrig når fram och aldrig blir bra – särskilt gäller detta mansrösterna. Varför förställa rösten så mycket när det bara låter fånigt? Jag lyssnade på andra boken direkt efter första, ivrig att få fortsätta följa Turid, men det blev alldeles för mycket. Tredje boken fick vänta några veckor och en paus från den (lite väl) engagerade uppläsaren var precis det som behövdes.

Läs Sagan om Turid! Och ge den till lässugna ungdomar, även de som inte är intresserade av historiska romaner. Jag tror att Turid är så pass lätt att ta till sitt hjärta, och att böckerna är så pass spännande, att de kommer läsas med fröjd ändå.

 

Här hittar du böckerna:

Kungadottern: Adlibris och Bokus
Krigstid: Adlibris och Bokus
Korpgudinnan: Adlibris och Bokus

Fler som läst: Fiktiviteter, Lyrans Noblesser, Carolina läser, Bokhemligheter, Prickiga Paula.