Om Gänget och något om våldsskildringar i böcker

Gänget är femte delen i Katarina Wennstams deckarserie om advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektören Charlotta Lugn. Mycket är nytt i Gänget, Shirin är skild från Fredrik och har bytt efternamn till Nouri, Charlotta är på väg tillbaka efter sitt tjänstefel. Jag gillar att det går uppåt istället för nedåt för våra huvudkaraktärer och jag tycker verkligen om att återse dem. Här snubblar de över ett försvinnande, ett mord. Ett killgäng, på ytan sammansvetsat och som fortfarande träffas efter tonåren.

Jag skulle dock också genast vilja förse Gänget men en ganska rejäl triggervarning. Alla Katarina Wennstams böcker handlar på något sätt om kvinnors utsatthet i en patriarkal värld, men jag tycker alltid att hon tidigare har skrivit så bra att det inte blir för jobbigt att läsa. Hon håller sig på offret sida, lägger skulden där den ska hamna, forskar, funderar. Att jag fortsätter läsa hennes böcker beror också på att det våld som funnits i dem aldrig har varit överdrivet eller sensationellt och att hon faktiskt skildrar någonting med det. En stor anledning till att jag däremot – med ytterst få undantag – inte läser svenska deckare är att de alltid verkar inledas med ett snyggt kvinnolik och en butter manskommisarie. Vidare så gottar de sig ofta i ganska onödigt och med största säkerhet sexuellt våld, för att sedan i sista kapitlet avslöja en mördare en kunnat gissa sig till för tvåhundra sidor sedan.

Men det är skillnad på att bara skildra våld och våldtäkt och att skildra något med våld och våldtäkt. Vi lever i en patriarkal värld, självklart måste litteraturen synliggöra det. Det är viktigt, inte bara för litteraturvärdet i sig, för igenkänningen utan också för kamplystnaden. Det är så bra litteratur fungerar. Tyvärr går många författare efter devisen att endast skildra, och gärna stort och mycket. Här trillar tyvärr fantasyförfattarna ofta i samma fälla som deckarförfattarna och det främsta exemplet är i min mening George R R Martin som fullständigt excellerar i mäns våld mot kvinnor och gärna kallar kvinnor ”horor” på var och varannan sida i Game of Thrones- serien. Det är våld på ett explicit, sensationssökande sätt som bara får mig att må illa och många gånger har fått mig att totalt vilja sluta läsa böckerna. Då spelar det ingen roll att det finns ”starka kvinnor” i betydande roller. Det blir en parantes i sammanhanget av det totala våldet och förtrycket mot alla andra kvinnor.

För att återgå till Gänget och triggervarningen så finns här en våldtäkt som återkommer flera gånger och som fick mig att må fysiskt illa. Inte för att det är sensationellt beskrivet, men för att Katarina Wennstam söker sig in i offrets och gärningsmännens huvuden och får dem att bli så verkliga. Det känns helt säkert att just precis detta har hänt. Det är många gånger mer otäckt än det slentrianmässiga övervåld som återkommer så ofta i deckare, men det är också många gånger mer verklighetstroget och otäckt än något jag läst av Wennstam tidigare.

Det är skillnad på våldsskildringar och våldsskildringar. De som bara finns där för sensationens skull och de som berättar något. Och även om Gänget tillhör den senare kategorin skulle jag vilja varna känsliga. Gänget är en bra bok, en välskriven deckare, bra inläst av Alexandra Rapaport. Men det går inte att värja sig.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.