Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

Förväntningarna på en uppföljare till en bok en älskat så otroligt högt som Tio över ett är förstås enorma. Svåra att leva upp till. För mig var Tio över ett en avslutad bok, jag förväntade mig inte att få möta Maja igen och när jag fick göra det var känslorna inför läsningen minst sagt blandade.

Det Kiruna Maja känner och älskar håller på att rivas mitt framför hennes ögon. I den Augustprisbelönade boken från 2016 fick vi möta hennes ångest över att huset skulle rasa ned i gruvhålet tillsammans med hela hennes familj, vi fick lära känna Majas kärlek till Albin och hennes bästa kompis Julia. I Inte längre min är allt förändrat. Maja och hennes familj har flyttat till ett nytt hus, Julia har flyttat till Luleå och Albin bara drar sig undan. Allt känns fel för Maja. Hon kämpar med sin ångest, den som nästlar sig in i mig också. Så bra skriver Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén Laestadius förankrar känslan av hembygden på ett sätt få andra författare i ungdomsromaner gör. Skildringar från mindre orter och städer handlar ofta om att lämna hembygden bakom sig, lämna uppväxtens svårigheter och den inskränkthet som alltid verkar finnas där. Jag älskar att Maja känner så starkt för sitt Kiruna, att hon gör uppror mot det närmast normativa i att vilja lämna. Det ses som självklart att vilja flytta till större städer, att det skulle betyda att en kommit någonvart i livet. Så behöver det inte alls vara. Att Majas hjärta och själ är så starkt sammanvävt med hemmet gör också att sprickan som LKAB med sin gruva hackar genom staden går rakt in i hennes eget inre.

Med bästa kompisen i Luleå hittar hon en ny vän i Alva, som jag i förra boken så önskade skulle få större plats. Alva, som är same, påverkas mer än de flesta av  gruvan när den slukar inte bara staden utan också renbetesmarkerna. Att samerna har brukat marken i århundraden bryr sig svenska staten och LKAB inte om. Att ratificera FN-konventionen om att respektera urfolks rättigheter vill inte svenska staten göra, för det skulle innebära mindre pengar från utländska gruvbolag. Att staten fortfarande kränker samers rättigheter är något många människor inte vet eller bryr sig om. Att Kiruna ska flyttas skrivs det sällan om i de stora dagstidningarna, de som ändå vet om det känner oftast till det som en ”flytt” av staden. Inte att den största delen av stadens alla hus kommer att rivas för att aldrig byggas upp igen. Nya hus kommer att byggas upp i den nya stadskärnan istället, endast några få kulturminnesmärkta hus flyttas och sparas. Det är inte konstigt att hela Majas och Alvas inre gör uppror.

Ann-Helén Laestadius drar upp så många ämnen till ytan, skildrar det så otroligt väl. Tillhörighet, hembygd, kärlek, vänskap, samers rättigheter, mobbing. Ändå har boken aldrig draget av pedagogisk skolbok. Inte längre min har en helt egen ton, den drar in dig till Maja och hennes Kiruna och låter dig stanna där. Länge. En otroligt bra uppföljare.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris.