Svälten och fabriksarbetarna – att slalomläsa böcker

Jag läser ofta minst tre böcker samtidigt. Alltid en ljudbok, men också oftast en ungdomsbok samtidigt som en vuxenroman. Kanske en facklitterär vid sidan av en fantasy eller science-fiction. Jag ser helst till att aldrig slalomläsa två böcker i samma genre, för att inte blanda ihop det.

Men ibland kommer det sig att böcker jag slalomläser visar sig vara mycket mer lika än vid en första anblick, historier som snärjer in sig i varandra eller teman som speglas i helt olika böcker. När jag läste Jila Mossaeds poesi samtidigt som Katherine Marshs barnbok Under samma himmel slogs jag av hur otroligt lika känslan i dem var, den av utsatthet och exil. Att två böcker som på ytan var så olika visade sig vara så lika, att de förmedlade känslan av att inte höra hemma så likartat, var en drabbande insikt.

Just nu lyssnar jag på Vävarnas barn, första delen i Barnserien av Per Anders Fogelström som utspelar sig i Stockholm 1749-1779. I pappersform läser jag Svälten av Magnus Västerbro, om missväxtåren 1867-1869. Det skiljer hundra år mellan historierna i böckerna men på många sätt är de ändå märklig lika: känslan av hunger och rädslan för livets omständigheter men kanske framförallt hopplösheten inför klassamhället, att vissa människor ses som så mycket mer värda än andra. Jag tycker mycket om båda böckerna.

Slalomläser du?