Svälten – hungeråren som formade Sverige

Svälten av Magnus Västerbro fick Augustpriset 2018 för bästa facklitterära bok i vuxenklassen. Det är lätt att förstå varför.

I Svälten får läsaren följa det svenska samhället, och kanske ännu mer några utvalda personer i det, under de tre svältåren 1867-1869. Magnus Västerbro tecknar några verkliga personers öden, sätter in dem i ett större sammanhang och försöker förstå hur nödårens mekanismer hänger samman.

För det är förstås inte så enkelt som att det dåliga vädret  – först vargavintern, sedan torkan – var den enda orsaken. För att så många människor ska svälta ihjäl när det ändå fanns resurser att tillgå krävs politiska och kungliga beslut, och sådana fanns det gott om. De svältandes nöd nådde inte i tillräcklig mån fram till kungligheten och i den mån de gjorde det, ignorerades de oftast.

Ändå var det omständigheter svåra att råda över som utlöste nödåren. Först var det kylan, då framförallt Norrbotten, Västerbotten och Jämtland svalt och dog. Året efter, 1868, spred torkan ut sig i framförallt Småland och Blekinge och emigrationen till Amerika var då ett faktum.

Det kan kännas längesedan, men ibland verkar det som att det inte alls är långt mellan 1700- talets världsbild och dagens. När det gäller människor i nöd är det i mångt och mycket samma synsätt som fanns då vilket återfinns hos en del människor idag: att inte vilja hjälpa utsatta, att se på människor som måste tigga för dagens bröd som kriminella eller mindre värda, att människor som flyr från katastrofer minsann borde hålla sig till sitt eget land. Flykt, emigration, fattigdom. Den har fungerat på samma sätt i århundraden och att inte vilja hjälpa människor i nöd verkar alltså vara en gammal svensk tradition. Som tur är, är det bara en mindre del av landets befolkning som tänker så här, men det är tillräckligt många.

Magnus Västerbro skriver oerhört intressant just om det, hur en del saker har fungerat på samma sätt i samhället så länge, medan andra saker vi tar för traditioner mest är en romantiserad bild av hur livet var då. Det finns en nationalromantisk nostalgibild över livet på den svenska landsbygden för 250 år sedan som drömdes fram i den växande klyftan mellan stad och land i och med industrialiseringen. Den stämmer egentligen inte så väl. Magnus Västerbro krossar också effektivt myter om hur Sverige varit ett föregångsland i jämlikhet i hundratals år, det är oerhört intressant läsning.

Den här boken är en berättelse inte bara om den stora svälten, utan också om det svenska bondesamhället. Jag fastnar vid ord och deras betydelse som hos många säkert idag är glömda: torpare, backstugusittare, hemman, skiftesreformerna, inhysehjon, statare. Men även om Magnus Västerbro skriver med inlevelse och, ibland, en viss glöd, är det gamla bondesamhället och dess långsamma övergång till kapitalismen inte romantiserat. Det var ett hårt liv, mer för en del än andra.

Svälten är helt enkelt en fantastiskt intressant bok om en del av Sveriges historia som många nog tror att de vet mycket mer om än de egentligen gör. Det enda jag saknar, i den första delen om vintern 1867, är en större bild över samernas liv vid denna tid. Västerbro nämner det flera gånger, tvångskristningaena och kolonialismen, men jag önskar att det hade fått ta större del – inte minst med tanke på hur mycket ”nybyggare” nämns.

Utgiven av Albert Bonniers förlag, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Läsvärd eller inte?, hyllan, dagens bok.